Hög igenkänning! AmeliaDet är stor igenkänning och jag skrattar åt glädjeämnen som hemodling, naturupplevelse, städning (!) och hopp om en framtid med mindre koldioxidutsläpp. /.../ Karantändagboken är kort sagt ett fint tidsdokument. Mats Almegård i Modern PsykologiJag tycker Lucassi fångar den märkliga dubbelheten i pandemitiden: det finns till att börja med en sorts lättnad i begränsningen, ett nyhetens behag. Sedan de ständiga bakslagen, upplevelser som går om intet. Vi blir alla mer eller mindre deprimerade, och en deppig kan inte lyfta en deppig vilket gör det svårt att vara en god vän i en pandemi . Ulrika Stahre i AftonbladetLucassis dagbok skildrar allt från det dråpliga till det fasansfulla med sedvanlig finess och timing som man känner igen från hennes tidigare alster. Betyg 4 av 5. Andreas Mars, Shazam.seDet är mars 2020. Myndigheterna har just...
Visa mer
Recensioner
Betyg 
I mars 2020 slog Coronapandemin ner som en bomb och ruskade om hela samhället i grunden. Saker som vi tog som självklara, som handskakningar, kramar, konserter, resor, arbetsplatsträffar, fika, familjeträffar, applåder och fester blev ett vemodigt minne och ersattes istället med coronahälsningar, livestreams, digitala möten, hemester, avstånd, handsprit, Disney+ och väldigt mycket Netflix. Karantänen och isoleringen blev vardag och en som tidigt bestämde sig för att bearbeta och skildra detta nya normaltillstånd var serietecknaren Elin Lucassi som bland annat jobbar som förlagsredaktör och regelbundet levererar träffsäker satir om vår samtid i sin självbiografiska humorstrip ”Rit-Lucassi”.
Igenkänningsfaktorn är påtaglig i allt från den första trevande nyfikenheten inför det okända till den gnagande ångesten och växande paniken över att springa slalom i köpcentret för att inte krocka med okända människor som tydligen bott under en sten eller helt förlorat kontakten med verkligheten eller nyhetsrapporteringen. Det ökande dödsantalet, ovissheten, rädslan, apatin och närheten till gråten gör sig påmind men också de små glädjeämnena i Coronamörkret, en hjälpande hand, solidaritet och längtan efter ett vaccin så att vi kan leva som om 2010-talet var tillbaka igen.
Lucassis dagbok skildrar allt från det dråpliga till det fasansfulla med sedvanlig finess och timing som man känner igen från hennes tidigare alster. Precis som hon själv konstaterar så är det mycket som har hänt under året som jag redan glömt bort men också det man alltid kommer att minnas, som till exempel när en turist i alperna gav begreppet ”visselblåsare” en ny innebörd, det kaotiska USA som präglades av Black Lives Matter, konspirationsteorier, en galen valprocess och en president som helt verkade ha tappat verklighetsuppfattningen till det ögonblicket då vår statsminister närmast klev in i vardagsrummet och manade oss att ta ansvar för vår omgivning, våra medmänniskor och vårt land.
På ett mycket träffsäkert och personligt sätt skildrar Lucassi också hur kriser lockar fram det bästa och det värsta hos människor men också hur viktigt det är med nära och kära och att hålla ut ända tills skiten är över. Att hennes seriedagbok en gång skulle bli en fysisk och mycket läsvärd bok i handeln anade hon nog inte och den lär heller inte vara den sista skildringen i serieform av ett märkligt år som de flesta vill glömma men alla kommer att minnas.
2021-03-29
Betyg
Rolig, träffsäker och igenkännande seriebok om första året med corona. Älskar att det tas med åtets större händelser (valet, BLM etc). Kan sakna lite mer om vårdens insatser, men det här visar mer hur det är för alla som behövt jobba hemma. Mycket bra.
