De treffes tilfeldig ved Alexanderplatz i 1986. Katharina er nitten, Hans tretti år eldre og gift. Hun utdanner seg til setter i statstrykkeriet i DDR og kjenner ikke noe annet politisk system enn det hun er vokst opp i. Han er forfatter, har en innbarket nazist til far og valgte selv å bosette seg i DDR. I årene som følger - de siste før Berlinmurens fall - klarer de to ikke å gi slipp på hverandre. Jenny Erpenbeck regnes som en av Tysklands største nålevende forfattere. Stortenkende og nennsomt vever hun sammen det personlige og det kollektive. "Kairos." er en mektig roman om besettende kjærlighet og et regime i oppløsning - og om øyeblikket som forandrer alt.
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Den här romanen är otroligt skickligt komponerad. Den säger så mycket om oss människor generellt, men berättar också, på djupet, om hur två människor dras till varandra. Vad är det som skapar denna dragningskraft? Han är i femtioårsåldern, gift och har barn, och hon är nästan också ett barn, en sjuttonåring när den här berättelsen tar sin början. Han utnyttjar, på olika sätt, den unga flickan. Jag tycker att han är en stor skitstövel. Och den där känslan följer mig genom hela romanen.
Erpenbecks roman utspelar sig till en början i DDR. Hon kan landets historia väl, då hon är född där. Vi får sedan bevittna hur DDR avvecklas, muren rivs och de två skilda delarna av Tyskland blir ett. På vems villkor görs detta? Vilka erfarenheter görs och vilka erfarenheter tas tillvara?
Det visar sig, när Stasi-arkiven öppnas, att den manliga huvudpersonen under lång tid varit en, under täckmantel, angivare. Då får man ytterligare ett sätt att se på honom. Erpenbeck skriver, som en av anledningarna till att man blir en medlöpare: Vad som finns att se är drömmen om att vara utvald. Och vidare om tron att man hamnar på maktens sida.
Erpenbeck ställer i slutet av roman några viktiga frågor. Detta efter att de stora Stasi-arkiven öppnades och olika människor, med olika intressen, fick tillgång till allt material som samlats där. En av frågorna: Och varför är det enbart i själar från östra Tyskland som det djupast förborgade blottas? Varför gjorde man inte så i hela Tyskland efter nazitiden?
