»Eine ganz und gar epische Erzählerin - eine der kraftvollsten Stimmen der deutschsprachigen Gegenwartsliteratur.« NZZ am Sonntag über Jenny Erpenbeck Die neunzehnjährige Katharina und Hans, ein verheirateter Mann Mitte fünfzig, begegnen sich Ende der achtziger Jahre in Ostberlin, zufällig, und kommen für die nächsten Jahre nicht voneinander los. Vor dem Hintergrund der untergehenden DDR und des Umbruchs nach 1989 erzählt Jenny Erpenbeck in ihrer unverwechselbaren Sprache von den Abgründen des Glücks - vom Weg zweier Liebender im Grenzgebiet zwischen Wahrheit und Lüge, von Obsession und Gewalt, Hass und Hoffnung. Alles in ihrem Leben verwandelt sich noch in derselben Sekunde, in der es geschieht, in etwas Verlorenes. Die Grenze ist immer nur ein Augenblick.
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Den här romanen är otroligt skickligt komponerad. Den säger så mycket om oss människor generellt, men berättar också, på djupet, om hur två människor dras till varandra. Vad är det som skapar denna dragningskraft? Han är i femtioårsåldern, gift och har barn, och hon är nästan också ett barn, en sjuttonåring när den här berättelsen tar sin början. Han utnyttjar, på olika sätt, den unga flickan. Jag tycker att han är en stor skitstövel. Och den där känslan följer mig genom hela romanen.
Erpenbecks roman utspelar sig till en början i DDR. Hon kan landets historia väl, då hon är född där. Vi får sedan bevittna hur DDR avvecklas, muren rivs och de två skilda delarna av Tyskland blir ett. På vems villkor görs detta? Vilka erfarenheter görs och vilka erfarenheter tas tillvara?
Det visar sig, när Stasi-arkiven öppnas, att den manliga huvudpersonen under lång tid varit en, under täckmantel, angivare. Då får man ytterligare ett sätt att se på honom. Erpenbeck skriver, som en av anledningarna till att man blir en medlöpare: Vad som finns att se är drömmen om att vara utvald. Och vidare om tron att man hamnar på maktens sida.
Erpenbeck ställer i slutet av roman några viktiga frågor. Detta efter att de stora Stasi-arkiven öppnades och olika människor, med olika intressen, fick tillgång till allt material som samlats där. En av frågorna: Och varför är det enbart i själar från östra Tyskland som det djupast förborgade blottas? Varför gjorde man inte så i hela Tyskland efter nazitiden?
