Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa. Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka. Filmen Me and Earl and the Dying Girl hade premiär...
Visa mer
Recensioner
Betyg 
En osentimental tonårsberättelse om livet på high school, om förlust och orättvisa men också om vänskap. Snabbläst och humoristisk. Djup på sitt egna sätt i och med att boken inte försöker försköna huvudkaraktärens olika känslor. Kanske också en berättarröst som inte förstår sig själv till fullo.
Betyg 
Greg går på High School och ser till att inte stöta sig med någon. Hans sociala liv går ut på att hoovra mellan olika grupper på skolområdet och aldrig irritera någon, men heller aldrig fästa sig vid en specifik grupp eftersom det skulle få andra att ogilla honom. Så en dag bestämmer hans mamma att han måste ta kontakt med hennes väninnas dotter, som blivit allvarligt sjuk i cancer. Rachel (som dottern heter) kan behöva stöd, och för Greg kan det vara lärorikt, tycker mamman. De två var ändå vänner när de var små.
Det är den här påtvingade vänskapen med Rachel, The Dying Girl, som boken kretsar runt. Greg skriver boken själv, och återkommer hela tiden till att den inte är värd att läsa, att han inte lär sig någonting av det som sker, att han är värdelös och att han inte är en tillräckligt god vän. Det blir efter ett tag riktigt tjatigt även om jag känner igen det självutplånande tankesättet och självbilden från min egen högstadietid. Ingenting är någonsin bra nog, varken utav det man själv presterar eller av det världen erbjuder. Greg är orolig att han inte ens reagerar rätt när Rachel kämpar för sitt liv, och klandrar sig själv för det. Samtidigt menar han att han faktiskt inte bryr sig speciellt mycket. Greg kämpar med att vara dels riktigt illa berörd av Rachels död, och samtidigt inte lyckas ta in döden och dess överväldigande betydelse alls. Det är inte så konstigt, dels är han inte speciellt gammal och dels är det något som nästan ingen bemästrar. Döden är oförlåtlig och obarmhärtig och hur orättvist det än är att vissa tas ifrån oss alldeles för tidigt, så bryr sig inte döden ett skvatt. Vilket Greg får erfara.
Boken var skriven på ett ganska roligt sätt, men blev lite tjatig efter ett tag. Humorn blev ansträngd till sist och kändes repetitiv. Kanske var inte bokidén tillräckligt djup för att fylla så här många sidor? Trots allt var den relativt enkel, fin och lättläst, men är inte en bok jag kommer minnas inom speciellt många områden då den inte fick någon speciell känsla att hänga kvar efter utläsningen.

