Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig

Thorvall, Kerstin

| 2000

251

Istället för kärlekssånger små prosastycken och noveller om hudens längtan och den underbara rysningen när du rör vid den. Saknadens terror, svartsjukans andnöd och den fruktansvärda svindeln av lycka när du då äntligen kommer. Sånt.I samlingen Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig växlar berättaren mellan dur och moll, klassisk musik och hårdrock, akvarell och kolteckning. Med ett romantiskt skimmer och en erotisk ton skildrar Kerstin Thorvall möten där tiden skapat den nödvändiga distansen. Det har blivit en lekfull och öppenhjärtig bok med den omisskännliga Thorvallska udden.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Blommiga Barbro

2021-08-31

Betyg

Den andra boken jag på mycket kort tid läser av Kerstin Thorvalls självbiografiska verk. Jag har nyligen läst: Upptäckten (2003). Jag spekulerar för mig själv lite varför, Det mest förbjudna (1976) blev en sådan skandalbok och varför man bland recensenter gick så hårt åt mot henne. Jag minns varken att Suzanne Brøgger eller Erika Jong som också skrev mycket om kvinnlig sexualitet fick lika mycket kritik? Men det var nog också en generationsfråga. De två andra kvinnorna var unga, medan Thorvall, en fyrabarnsmamma var medelålders och gift och ansågs väl veta bättre? Det här är enbart mina spekulationer. Men jag minns hur förnedrad hon blev när den boken kom ut.
Jag reagerar ju själv på denna mystiska och färgstarka kvinna. En kvinna i min mammas generation och hennes enorma lust efter framförallt unga män. Men precis som i Upptäckten (2003) framkommer det här att Thorvall använde sex som någon form av drog. När oron tar form inom henne eller mannen gör slut, då ringer hon genast upp någon av älskarna för att åtminstone för en stund känna av lugnet. Annars är det telefon direkt till psykakuten.
Som i novellform ser hon tillbaka på sitt kärleksliv i okronologisk ordning. Det är mycket kärlek, besatthet och sex. Det är en brutal, naken bitvis genant skildring som väcker många tankar inom mig. Hon bjuder som vanligt verkligen helt på sig själv och utelämnar varken episoden med den unge tysken som hon kände i tre dagar och sedan mer eller mindre förföljde i Tyskland eller den unge italienaren hon lärde känna på dansgolvet enbart för att 30 minuter senare lägga sig i baksätet på hans bil. Den här formen av bekänningslitteratur är fortfarande idag extrem ovanlig. Jag kan inte komma på många författare som lämnar ut sig själv såsom Thorvall gjorde. Jag skulle ha velat läsa mer om hennes vänner. Hade hon några nära vänner? Korta episoder av någon väninna där och någon författarkollega där- läser jag om- och i Upptäckten (2003) fick jag veta att hon hade en för mig något otippad vänskap med Astrid Lindgren. Jag skulle vilja läsa mer om Thorvalls vänner. För hon känns alltid så väldigt ensam i sina texter. Som om hon utan alla de olika männen- inte hade många människor att verkligen ty sig till. Det här är åter enbart mina spekulationer.
En jättebra och mycket träffande bok som jag varmt kan rekommendera!
Toppbetyg!

Evelina Svejd

2012-08-22

Betyg

en bok som behövs.

Anna Renström

2011-03-26

Betyg

Porrigt. Och ledsamt.

Lina Forss

2011-03-02

Betyg

Skäms, för jag ÄR vidsynt och förstående och har all respekt för alla mina kvinnliga kollegor (även om det gränsar till högmod att kalla sig kollega till La Thorvall), men jag tycker ändå att den är rätt äcklig. Men ändå, ur ett författarperspektiv, storslagen i sin sanningssträvan. Den hon hänger ut mest av alla är trots allt sig själv.