Marie Norins nya diktsamling undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam, nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset. jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandra jag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvar ordet du, ordet vi, ordet oss du andas ännu inuti mig händerna har dina händer munnen har din mun jag drömmer att jag faller, saker faller bort från mig, lossnar från mig, händerna, fingrarna, läpparna kan jag lämna tillbaka det?
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
