”Djungeln är ett hem, men den är ett hem utan trygghet”, sa han. ”Tänk dig att du lever i ditt stora barndomshus i Baltimore men att du aldrig någonsin kan slappna av. När som helst kan en ny fåtölj växa upp ur vardagsrumsgolvet och när som helst kan den snälla gamla kokerskan få för sig att din arm skulle passa utmärkt som söndagsstek. Ungefär så skulle jag beskriva djungeln.” Det var ett utförligt och insiktsfullt svar för att komma från Jean, men jag anade redan då att någonting fattades. Jag förstod att otryggheten bara var en aspekt av djungeln, att den var mycket mer än armlystna kokerskor. Och naturligtvis hade jag rätt. I djungeln sitter Jane och väntar på att Jean ska komma hem. En gång tyckte hon att djungeln var vacker. En gång var hon övertygad om att hon funnit kärleken och friheten. Hon väntade sig ett lyckligt liv med sin älskade,...
Visa mer