Jag har inte kommit ur min natt är en omedelbar och rå text om sorg, förlust och kärlek. På ofiltrerad prosa skildrar Annie Ernaux en av vår tids mest obarmhärtiga sjukdomar och visar hur smärtsamt det kan vara att förlora en mamma, även som vuxen.När mamman får Alzheimers börjar Annie Ernaux att skriva dagbok: om hur hon förändras från dag till dag. Gradvis förändras också deras förhållande. Mamman blir som ett barn, och Annie måste inta omsorgsrollen ? en roll hon varken klarar av eller vill ha.Om boken Kvinnan, från 1987, stundom var ett hårt porträtt av modern är detta en ömsint och förlåtande text som rymmer både förtvivlan och en envist uthållig kärlek.
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Annie Ernaux senaste svenska översättning, Jag har inte kommit ur min natt, är inte någon ideal startpunkt. Läs Kvinnan först. Och har du tid, läs Åren. Annars är risken stor att du undrar varför du plötsligt befinner dig i en dagbok där modern kissar på sig och dottern tyst registrerar allt, kliniskt och skoningslöst.
Inom spelvärlden pratar man om DLCs, downloadable content. Det är ett extramaterial som dyker upp när du redan klarat huvudspelet men fortfarande vill leva kvar i världen. Det är den bästa beskrivningen av Min natt. En fortsättning, ett tillägg, en djupare modul i Ernauxs livsprojekt. Har du inte relationen från Kvinnan i kroppen blir det förvirrat, kanske till och med kallt.
Boken består av korta anteckningar skrivna under moderns sjukdomstid. Alzheimers har börjat gräva ur identiteten, krossar skoningslöst tidslinjen och minnet. Modern blir till ett barn, ibland till och med ett kroppsligt kolli. Och Ernaux väjer inte. Det pissas ner. Det skriks. Det försvinner språk. Det är förlust, inte som dramatik utan som registrering. Ett sakta glidande med strömmen hur människan färdas ut ur bilden.
Stilen är rå. Inget tycks redigerat, sidorna är bara plockats från skrivbordslådan. För den oinvigde kan det verka hårt, till och med förnedrande, varför skriva ut detta? Varför skildra sin mor på det här viset? Men har man läst Kvinnan vet man att det här är både kärlek och sorgearbete och en sorts förakt, hämnd rent ut av. En sorts motståndshandling mot tiden som aldrig förlåter.
Språket är, som alltid hos Ernaux, distanserat och poetiskt på en gång. Det där gemytliga franska skimret ligger över sidorna, och som svensk läsare låtsas man ibland förstå referenserna, ibland nöjer man sig med att beundra sitt egna uttal av orden. Det är som att läsa om en vän man saknat, inte för att hon är särskilt vänlig, men för att hon får en att förstår att det finns så många sidor i livet.
Det här är inte boken man börjar med. Det är ingen introduktion. Det är höst, inte sommar. Men för den som följt Ernaux, som läst och återkommit, är det här en värdig (om än plågsam) del av helheten. En röst man känner igen, som nu viskar i mörkret. Så. har du läst Ernaux, läs den. Har du en vän som läst Ernaux, köp min natt till dem.
