Ruth lives comfortably with her son, Em, in a house by the sea. She has a well-paying job at the Agency, a firm that creates elaborate fictions to shape public opinion. Their lives weren't always like this. Ruth had to get Em out of Antwerp's hopeless postal code Twenty-Seventy, the neglected neighborhood where Em's father, Mio, was murdered when she was still pregnant. A new assignment forces her to return to the place she once called home, and she'll need to convince old friends and family--the only people in her life who connect her to her past--to remain silent as the government demolishes it all. Amid this upheaval, Ruth discovers a golden CD with a voice on it claiming to be Mio. He is in a place called the Nothingness Section, which may be an island or just another piece of fiction. In Anyuru's story of stories, are there any tales where Mio can end up with Ruth, raising his son...
Visa mer
Recensioner
2024-10-09
Betyg 
Vacker prosa och en berättelse som borde gripa tag men den gör inte riktigt det.
2023-04-13
Betyg 
Storyn lovar runt men håller tunt. Språket är vackert, men boken är för omfångsrik och ordrik och seg.
2022-12-03
Betyg 
Längtan och lögner i nervigt förortsdrama
Titeln på Johannes Anyurus nya bok är hämtad från en fashionabel stadsdel i Bryssel. Men berättelsen tilldrar sig i Ixelles motsats – en trist förort till Antwerpen kallad Tjugosjuttio efter områdets postnummer.
Kontrasten mellan verkligt tillstånd och längtan efter en tillvaro på annan plats är ett genomgående tema. ”Avdelningen för ingenting” återkommer som ett mantra och en symbol för ett liv utan konflikter och problem.
Huvudpersonen Ruth låtsas inför elvaårige sonen att hon stammar från bättre förhållanden. Lögnen är också en vital del av hennes yrkesliv. När hon inte framför egna dikter på biblioteket jobbar hon med fejkade karaktärer på en agentur, som är ett slags trollfabrik för lobbyister. Med arbetsmetoder som påminner om Donald Trumps alternativa fakta försöker hon påverka samhället i den riktning kunderna önskar.
Det här kan tyckas abstrakt och lite tråkigt. Jag hade också en tröskel att kliva över, innan jag vande mig vid Johannes Anyurus sätt att språkligt gestalta historien om Ruth och hennes knivdödade man, ynglingen Mio. Författarens poetiska grundton gör sedan boken mer och mer läsvärd. Jag gjorde ofta små pauser för att begrunda klurigheter i texten: ”Den vi väntar på kommer inte. Vårt sätt att vänta är hans sätt att komma.”
Anyuru väver också in ett deckarmysterium i förorten. Vem eller vilka mördade Mio? Är han död och begraven eller bara försvunnen? Är det Mios röst på märkliga cd-skivor som dyker upp hos vissa av ortens invånare? Frågorna ger berättelsen en extra dramatisk nervighet.
Allt som präglar ett svenskt utanförskapsområde har en dyster närvaro även i denna bok: knark, kriminalitet, dålig integration, pojkar gruffandes på gator och torg. Här finns förstås också ödmjukhet och omsorg, kärlek och systerskap. Författaren är hemmastadd i arabiska uttryck och muslimsk teologi. Läsarens eventuella fördomar både bekräftas och punkteras.
Johannes Anyuru förmedlar på ett nyanserat sätt olika tolkningar av människors yttranden och beteenden. Inget är skrivet i sten. Allt kan ifrågasättas eller missförstås. Kanske är det fel av mig att avsluta recensionen med ett citerat mollackord, men jag kan inte låta bli:
”Hon undrar om en familj kan vara något annat än ett nät av tystnader och svek som knyter människor till varandra.”
