Sedan Mio dog har Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans, och skapat ett liv åt dem: hon har ett hus vid havet, en del i rikedomen, och anställning på den gåtfulla "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. Pojken, som nu är tio år, vet ingenting om sin far: inte hur han levde, inte hur han dog. Han är trygg. Räddad.En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ?Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.?Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en polyfon och vindlande roman om vänskap och längtan,...
Visa mer
Recensioner
2024-10-09
Betyg 
Vacker prosa och en berättelse som borde gripa tag men den gör inte riktigt det.
2023-04-13
Betyg 
Storyn lovar runt men håller tunt. Språket är vackert, men boken är för omfångsrik och ordrik och seg.
2022-12-03
Betyg 
Längtan och lögner i nervigt förortsdrama
Titeln på Johannes Anyurus nya bok är hämtad från en fashionabel stadsdel i Bryssel. Men berättelsen tilldrar sig i Ixelles motsats – en trist förort till Antwerpen kallad Tjugosjuttio efter områdets postnummer.
Kontrasten mellan verkligt tillstånd och längtan efter en tillvaro på annan plats är ett genomgående tema. ”Avdelningen för ingenting” återkommer som ett mantra och en symbol för ett liv utan konflikter och problem.
Huvudpersonen Ruth låtsas inför elvaårige sonen att hon stammar från bättre förhållanden. Lögnen är också en vital del av hennes yrkesliv. När hon inte framför egna dikter på biblioteket jobbar hon med fejkade karaktärer på en agentur, som är ett slags trollfabrik för lobbyister. Med arbetsmetoder som påminner om Donald Trumps alternativa fakta försöker hon påverka samhället i den riktning kunderna önskar.
Det här kan tyckas abstrakt och lite tråkigt. Jag hade också en tröskel att kliva över, innan jag vande mig vid Johannes Anyurus sätt att språkligt gestalta historien om Ruth och hennes knivdödade man, ynglingen Mio. Författarens poetiska grundton gör sedan boken mer och mer läsvärd. Jag gjorde ofta små pauser för att begrunda klurigheter i texten: ”Den vi väntar på kommer inte. Vårt sätt att vänta är hans sätt att komma.”
Anyuru väver också in ett deckarmysterium i förorten. Vem eller vilka mördade Mio? Är han död och begraven eller bara försvunnen? Är det Mios röst på märkliga cd-skivor som dyker upp hos vissa av ortens invånare? Frågorna ger berättelsen en extra dramatisk nervighet.
Allt som präglar ett svenskt utanförskapsområde har en dyster närvaro även i denna bok: knark, kriminalitet, dålig integration, pojkar gruffandes på gator och torg. Här finns förstås också ödmjukhet och omsorg, kärlek och systerskap. Författaren är hemmastadd i arabiska uttryck och muslimsk teologi. Läsarens eventuella fördomar både bekräftas och punkteras.
Johannes Anyuru förmedlar på ett nyanserat sätt olika tolkningar av människors yttranden och beteenden. Inget är skrivet i sten. Allt kan ifrågasättas eller missförstås. Kanske är det fel av mig att avsluta recensionen med ett citerat mollackord, men jag kan inte låta bli:
”Hon undrar om en familj kan vara något annat än ett nät av tystnader och svek som knyter människor till varandra.”
