Iliaden

Homeros

| 1982

Flag from sv

791


Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier! Så inleds Iliaden i Ingvar Björkesons nytolkning. Tillsammans med Odysséen bildar Iliaden en portal av ojämförlig resning och skönhet till den västerländska litteraturen. Den skrevs på 700-talet f. Kr. och behandlar ett kort avsnitt av det trojanska kriget. Vi får följa hur grekernas tappraste hjälte ? Achillevs ? "på sin väg över det blodiga slagfältet kommer till insikt om den mänskliga existensens villkor", som Sture Linnér säger i sin inledning. Krigets grymhet skildras med ohygglig realism och etsande skärpa, och Homeros outtalade men hela tiden förnimbara plädering för fred och besinning känns inte mindre angelägen i dag. Iliadens lysande berättarkonst som också rymmer underbar humor, dess poetiska kraft och dramatiska gestaltning av tillvarons...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Björn Öijer

2022-08-20

Betyg

liaden - epos om krigets grymhet

Den ultimata antikrigsskildringen. Så vill jag beskriva Homeros Iliaden efter att först nu ha läst den i sin helhet Egentligen är alla senare verk i denna genre onödiga om man vill att de ska tillföra något väsentligt om krigets grymheter.

Homeros gestaltning av vad som händer när två stora hellenistiska härar drabbar samman på slätten utanför Troja under tio våldsamma år ryggar inte för några ohyggliga detaljer. Vår tids stridsvagnar motsvaras av antikens hästanspända tvåhjuliga ekipage, men deras förmåga att döda och lemlästa är i stort densamma. Moderna stålhjälmar, kamouflageuniformer och automatvapen är arvegods till dåtida Greklands pråliga harnesk och sköldar, lansar, svärd och pilbågar. Men kapade armar, sprutande hjärnsubstans och tarmar som väller ut ur öppna sår i buken är lika fasansfulla sekler och årtusenden igenom.

Och nåde den som faller på knä och ber för sitt liv i stridstumultet. Han avlivas omedelbart.

Seden att låta slakta tolv tillfångatagna ynglingar vid en hjältes likbål för tankarna till fornnordiska dödsriter eller alla tiders behandling av krigsfångar.

Lika stark och psykologiskt trovärdig är Homeros när han uttrycker den sorg och förtvivlan som drabbar äkta makar, föräldrar och andra anhöriga till de stridande. Särskilt kvinnornas ångest inför vissheten om att rövas bort som sexslavar av segerherrarna sedan de först tvingats uppleva morden på sina minderåriga barn.

I en av de mäktigaste scenerna proppas floden, som rinner från Troja ut i havet, igen av blodiga kroppar från flyende och ihjälhuggna män. Floden blir rasande över detta besinningslösa övervåld och hotar att dränka anstiftarna.

Hur kommer det sig då att Iliaden mest är känd som ett antikt hjälteepos - inte en fundamental attack mot kriget som sådant?

En förklaring är förstås verkets karaktär av lyrik, en lång svit av sånger på versmåttet hexameter med följande inledning: ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos peliden Akilles”. Händelser som i dag skulle skyllas på slump eller ödet eller ha klart logiska orsaker läggs i gudarnas händer hos Homeros. Härskarna på Olympen stöder var sin sida i de jordiskas kamp. De ingriper bokstavligt i striderna, anonymt eller förklädda, för att ingjuta mod eller missmod eller styra kastade spjut vid sidan av målet.

En annan förklaring är författarens fokus på individer i spetsen för härarnas flera hundra tusen man. Dessa individer med namn som Akilles, Hektor, Agamemnon och Patroklos beväpnas med förhärligande attribut typ ”gudalike”, ”hjälmomstrålande” eller ”stadsförstöraren”. När de möts man mot man bryts realismen i massdödandet till förmån för helt osannolika replikskiften mellan kombattanterna på armlängds avstånd. Tvekampen slutar därefter med den enes rosslande död.

Trots upphöjandet av individerna till hjältar låter Homeros trojanernas främste krigare Hektor drabbas av mänsklig svaghet, när han på sitt yttersta flyr till fots runt Trojas stadsmur tre gånger jagad av den till synes oövervinnlige motståndaren Akilles.

Modiga kämpar som stupar och bränns på bål enligt tidens religiösa ceremoniel garanteras tillträde till dödsriket Hades. Men till skillnad från exempelvis vikingarnas Valhall, där männen kan fortsätta mäta sina krafter och dricka och äta sig mätta, är tillvaron i Hades en mörk och undanskymd spegling av livet på jorden.

Att livet i sig framhävs som en gudomlig gåva, ljust och ljuvligt, med ett mörkt icke önskvärt efterspel bekräftar den pacifistiska tendensen i Iliaden.



Monika W

2015-07-04

Betyg

Jag har alltid fascinerats av mytologi och då speciellt den grekiska så när min bokklubb plötsligt sålde Iliaden var jag bara tvungen att köpa den. Och den har stått så fint i bokhyllan ända sedan dess. 1996. För kanske tio år sedan bestämde jag mig för att Iliaden minsann skulle läsas nästa gång det var dags för en resa till Grekland. 2015 var det äntligen dags. Läs mer på http://bokslut.blogspot.se/2015/07/iliaden-av-homeros.html

Andreas Albertsson

2012-12-04

Betyg

Den är väl vad den är, med tanke på vad det är för bok.

Hannah Nilsson

2012-01-29

Betyg

Ett måste att läsa denna. Personligen tycker jag att Odysséen är snäppet vassare men denna är ändå fantastisk. Man ska läsa båda för att få den riktiga helhetsbilden. Ni som inte läst dem LÄS! Ni kommer inte bli besvikna:-)

E

Evert Nilsson

2012-01-17

Betyg

Här ligger grunden till vår tid, den listige Odyssevs och Trojas undergång. En gemensam bank av minnen för många, många människor.

Jonas Eklundh

2011-07-10

Betyg

Iliaden är utan tvekan en oerhört intressant litterärt verk där grekisk mytologi beskrivs på ett självklart vis. Det är en tung bok och vill man läsa den mer som en historia snarare än i dikt orm så rekommenderar jag Samuel Butlers översättning till Engelska som ändå bibehåller lite av den prosa som boken ändå utgör.

Nils Thor

2010-05-26

Betyg

Ett imponerande arbete, men det var väldigt mycket strider. Mina sympatier ligger hos Hektor.

D

Dan Tilert

2009-07-14

Betyg

En av mina allra främsta läsupplevelser på senare år. Ett enastående upprättande av hjältemyten. Sjung, o gudinna!