Hunger Games Trilogy Boxset

Collins, Suzanne

| 2010

Flag from en

302


The stunning Hunger Games trilogy complete in the form of a boxed set. The extraordinary, ground breaking New York Times bestsellers The Hunger Games and Catching Fire, along with the third book in The Hunger Games trilogy by Suzanne Collins, Mockingjay, are available for the first time ever in a beautiful boxset edition. Stunning, gripping, and powerful. The trilogy is now complete

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

J

Jonathan Sjöberg

2018-11-11

Betyg

Några av de bästa böckerna jag läst, helt klart!

M

Maria Wänström

2015-07-20

Betyg

Älskade första boken och tyckte att del två och tre är jättebra, sträckläste böckerna på en helg.

S

Sandra Ehlers

2014-01-03

Betyg

Jag minns när jag sett The Hunger Games, första delen av triologin på film. Blandade känslor tävlade om betygssättningen; jag kunde lika gärna ge den 1 eller 5. Inte bara filmen i sig fick mig att må dåligt, utan framförallt tanken om att den klassas som underhållning. En film om en arena där ungdomar dödar varandra för underhållning och förtryck. Den första delen står inte riktigt bra på egna ben. Den handlar mest om att väcka ett starkt obehag, att spela på vårt dåliga samvete, så att vi i uppföljarna är så känslomässigt involverade i det politiska spelet att vi till slut omärkligt lyckas förkasta oss själva i denna orättvisa värld. Det är naturligtvis inget nytt att spela på de känslor av skuld och skam om boken väcker. Battle Royal, Flugornas herre osv. Men även om jag tog till mig även dessa så gav mig The Hunger Games något mer. Katniss Everdeen, till exempel. En karaktär som verkligen kunde ha varit sann. Hon kunde ha varit ett tidigare jag, en ung kvinna som förväntas känna, men förväntningarna leder bara till förvirring. Hon är ingen damsel in distress. I stället för tramsiga kärleksdraman går hon ut i naturen och förlorar sig i konsten att jaga, läsa av omgivningen, överleva. Utan att för den delen mista sin mänsklighet. Berättelsen sedd ur hennes ögon rättfärdigar det rättframma språket och hur berättelsen måste börja enkelt, för att bygga på i komplexitet först när hon påtvingas den. Den andra och tredje boken lyfter fram en något komplexare bild än den första. Psykologin djupnar, manipulation och maktspel blir intressantare, och man tvingas fundera mer över samhällets konstitution och hur ingenting vi gör för att förbättra det kan garantera allas rätt till frihet, eftersom vi i slutändan inte är mer än människor. Återigen inget revolutionerande, men effektivt. Jag lämnar sista boken med en tom känsla, dränerad på hopp. Precis som Katniss. Ännu en trasig spelbricka i det spel vi kallar vår värld.

A

André Strömgren

2013-05-13

Betyg

Barnböcker. Språket är torftigt, men på något sätt gör storyn att man vill läsa klart. Inte på långa vägar några bra böcker, men förströelse så god som någon under den (korta) tid det tar att läsa ut alla.

M

Mathias Olofsson

2013-01-27

Betyg

Bok 1 : den sämsta boken jag någonsin läst, hela boken var så uppenbar och seg så jag vet inte vad.

Bok 2 : lite bättre mer spänning än den första. Och lite intressant.

Bok 3: säger (efter att ha läst 2/3 av den och sedan slutat för att inte slösa mer tid) DET TRÅKIGASTE JAG LÄS.

J

Josefin Bohman

2012-07-03

Betyg

Jag måste klart erkänna att jag sett framför mig att få samma kväljande känsla som när jag läste första twilight boken (Att det var timmar av mitt liv som jag aldrig skulle få igen).

Första boken fångade mitt intresse omedelbart. Jag fängslades inte så mycket av det pågående kärleksdramat utan skildringen av hur karaktärerna hanterade de extrema. Jag måste säga att en sak som fångade mig var beskrivningen och skildringen av The Capitol, det finns en scen där folk tar piller för att kräkas för att sedan kunna äta mer medan distrikten svälter.

Collins har ett bra språk, rakt på sak. En fascinerande sak i en bok som bygger så mycket på ett triangeldrama är att huvudkaraktären är så lite romantiker man kan bli. Det är rent ut sagt uppfriskande att en kvinnlig karaktär i ett ungdoms drama inte börjar starkt men sedan ändå i slutet måste räddas av en stor stark karl.

Kan varmt rekommendera Collins skildring av en värld där en människas liv inte är mer värt än en bra underhållning.

Emma Lindroos

2012-04-21

Betyg

 

Jag går omkring med en ständig ångest under tiden jag läser trilogin The Hunger Games - Catching Fire - Mockingjay. Först undrar jag om det är den mest beroendeframkallande bok jag stött på, att det helt enkelt är abstinens. Sen konstaterar jag att det är samma molande känsla i magtrakten som när jag gjort något jag ångrar, när jag varit dum. 

Till skillnad från den stora drösen ungdomsböcker med kärlekstema är The Hunger Games mer än så - med teman på många fler nivåer än huruvida “de ska få varandra”. Jag ska inte ljuga och säga att det inte intresserar mig, men utöver det är det den här ångesten, som jag vill tro beror på något annat än att jag inte vet om huvudpersonerna ska få ihop det. Jag grubblar över hur människor beter sig i extrema situationer. Och hur jag själv skulle göra? Hur gör man för att behålla sin empati när världen är ordnad så att man klarar sig bättre om man inte har någon? I böckerna två och tre, när upproret växer till krig, visas med all önskvärd tydlighet hur ingen sida i ett krig kan vara god. Jag tänker att böckerna skulle vara utmärkta att använda i samhällsundervisningen i skolan, eller varför inte i filosofin. Här finns då gott om diskussionsunderlag. 

Språket är avskalat, koncist. Det är vilsamt på något vis, jag följer med motståndslöst. Det är också väl synkat med huvudkaraktären, berättarrösten. Hon, Katniss, är ju också mycket rakt på sak, så lite romantiker som man kan bli. Och trots allt sitt hjältemod är hon inte någon frälsarfigur, utan tämligen mångbottnad. I bok två och tre tycker jag stundtals rätt illa om henne. Hon är helt enkelt ytterst mänsklig, om än väldigt duktig på att skjuta med pilbåge och utföra hjältedåd, och jag tror att mycket av min ångest beror på det. Det går inte att avfärda henne. Hon skulle kunna vara rebell från Syrien, barnsoldat i Uganda, förtryckt och isolerad i Nordkorea. Någon av alla dem jag inte orkar tänka på. Nu blir jag tvingad och plötsligt har alla mina skydd rivits ner. Jag kan inte läsa tidningen, för då påminns jag ju igen och igen om att även om romanvärlden kan tyckas helt barbarisk med sina direktsända barnamord, är verkligheten värre. Det är olidligt. Jag ser mig själv i de bortskämda, empatilösa huvudstadsinvånarna, de som Katniss föraktar. Och jag skäms. På det sättet tror jag att jag är den ideala läsaren, att författarens syften når mig precis som det var tänkt. Vilket förstås får mig, lätt bekymrad, att undra hur “dagens ungdom” läser serien. Blir det bara team Peeta eller Gale över alltihopa? Det skulle nog vara bra om samhällslärarna i högstadiet och gymnasiet styrde upp lite här! tänker jag igen. 

På tal om Peeta så är han i mina ögon både det bästa och det sämsta med trilogin. Visst, han är ju helt underbar, maskrosen som lovar nytt liv (för att använda en liknelse ur boken). Men finns det så fantastiska människor som han? Då i princip alla andra karaktärer visar både bättre och sämre sidor, framstår Peeta som ett under av osjälvisk kärlek och godhet, en vältalig svärmorsdröm som både bakar och målar tavlor. Visst kan han bli arg och ledsen, men då av de rätta anledningarna. Författaren måste se till att han blir hjärntvättad innan han kan bete sig på ett mindre trevligt sätt, och till och med det lyckas han övervinna. Jag är team Peeta förstås, men jag är tveksam till att hans like står att finna annat än i fiktion. Även om jag hoppas, han äääär ju så fin. 

Jag såg för övrigt filmen först. Jag som har en pinsam svaghet för ungdomsböcker förstod ju att jag skulle åka dit, och mycket riktigt var jag tvungen att börja läsa boken samma kväll. Och med filmen färsk på näthinnan tyckte jag att första boken var i det närmaste genial. I andra och tredje delen kompliceras både intrig och karaktärer, och det är inte alltid jag tycker att det funkar. All action är rätt förlorad på mig, och jag blir så less på att varje kapitel slutar med en obligatorisk cliff-hanger. Istället skulle jag vilja ha mer förklaringar till varför huvudpersonerna beter sig som de gör. Mer psykologi! Men i slutändan kapitulerar jag ändå, och längtar lite tills min dotter blir tonåring så jag kan läsa och diskutera med henne.