Jag går omkring med en ständig ångest under tiden jag läser trilogin The Hunger Games - Catching Fire - Mockingjay. Först undrar jag om det är den mest beroendeframkallande bok jag stött på, att det helt enkelt är abstinens. Sen konstaterar jag att det är samma molande känsla i magtrakten som när jag gjort något jag ångrar, när jag varit dum.
Till skillnad från den stora drösen ungdomsböcker med kärlekstema är The Hunger Games mer än så - med teman på många fler nivåer än huruvida “de ska få varandra”. Jag ska inte ljuga och säga att det inte intresserar mig, men utöver det är det den här ångesten, som jag vill tro beror på något annat än att jag inte vet om huvudpersonerna ska få ihop det. Jag grubblar över hur människor beter sig i extrema situationer. Och hur jag själv skulle göra? Hur gör man för att behålla sin empati när världen är ordnad så att man klarar sig bättre om man inte har någon? I böckerna två och tre, när upproret växer till krig, visas med all önskvärd tydlighet hur ingen sida i ett krig kan vara god. Jag tänker att böckerna skulle vara utmärkta att använda i samhällsundervisningen i skolan, eller varför inte i filosofin. Här finns då gott om diskussionsunderlag.
Språket är avskalat, koncist. Det är vilsamt på något vis, jag följer med motståndslöst. Det är också väl synkat med huvudkaraktären, berättarrösten. Hon, Katniss, är ju också mycket rakt på sak, så lite romantiker som man kan bli. Och trots allt sitt hjältemod är hon inte någon frälsarfigur, utan tämligen mångbottnad. I bok två och tre tycker jag stundtals rätt illa om henne. Hon är helt enkelt ytterst mänsklig, om än väldigt duktig på att skjuta med pilbåge och utföra hjältedåd, och jag tror att mycket av min ångest beror på det. Det går inte att avfärda henne. Hon skulle kunna vara rebell från Syrien, barnsoldat i Uganda, förtryckt och isolerad i Nordkorea. Någon av alla dem jag inte orkar tänka på. Nu blir jag tvingad och plötsligt har alla mina skydd rivits ner. Jag kan inte läsa tidningen, för då påminns jag ju igen och igen om att även om romanvärlden kan tyckas helt barbarisk med sina direktsända barnamord, är verkligheten värre. Det är olidligt. Jag ser mig själv i de bortskämda, empatilösa huvudstadsinvånarna, de som Katniss föraktar. Och jag skäms. På det sättet tror jag att jag är den ideala läsaren, att författarens syften når mig precis som det var tänkt. Vilket förstås får mig, lätt bekymrad, att undra hur “dagens ungdom” läser serien. Blir det bara team Peeta eller Gale över alltihopa? Det skulle nog vara bra om samhällslärarna i högstadiet och gymnasiet styrde upp lite här! tänker jag igen.
På tal om Peeta så är han i mina ögon både det bästa och det sämsta med trilogin. Visst, han är ju helt underbar, maskrosen som lovar nytt liv (för att använda en liknelse ur boken). Men finns det så fantastiska människor som han? Då i princip alla andra karaktärer visar både bättre och sämre sidor, framstår Peeta som ett under av osjälvisk kärlek och godhet, en vältalig svärmorsdröm som både bakar och målar tavlor. Visst kan han bli arg och ledsen, men då av de rätta anledningarna. Författaren måste se till att han blir hjärntvättad innan han kan bete sig på ett mindre trevligt sätt, och till och med det lyckas han övervinna. Jag är team Peeta förstås, men jag är tveksam till att hans like står att finna annat än i fiktion. Även om jag hoppas, han äääär ju så fin.
Jag såg för övrigt filmen först. Jag som har en pinsam svaghet för ungdomsböcker förstod ju att jag skulle åka dit, och mycket riktigt var jag tvungen att börja läsa boken samma kväll. Och med filmen färsk på näthinnan tyckte jag att första boken var i det närmaste genial. I andra och tredje delen kompliceras både intrig och karaktärer, och det är inte alltid jag tycker att det funkar. All action är rätt förlorad på mig, och jag blir så less på att varje kapitel slutar med en obligatorisk cliff-hanger. Istället skulle jag vilja ha mer förklaringar till varför huvudpersonerna beter sig som de gör. Mer psykologi! Men i slutändan kapitulerar jag ändå, och längtar lite tills min dotter blir tonåring så jag kan läsa och diskutera med henne.
Till skillnad från den stora drösen ungdomsböcker med kärlekstema är The Hunger Games mer än så - med teman på många fler nivåer än huruvida “de ska få varandra”. Jag ska inte ljuga och säga att det inte intresserar mig, men utöver det är det den här ångesten, som jag vill tro beror på något annat än att jag inte vet om huvudpersonerna ska få ihop det. Jag grubblar över hur människor beter sig i extrema situationer. Och hur jag själv skulle göra? Hur gör man för att behålla sin empati när världen är ordnad så att man klarar sig bättre om man inte har någon? I böckerna två och tre, när upproret växer till krig, visas med all önskvärd tydlighet hur ingen sida i ett krig kan vara god. Jag tänker att böckerna skulle vara utmärkta att använda i samhällsundervisningen i skolan, eller varför inte i filosofin. Här finns då gott om diskussionsunderlag.
Språket är avskalat, koncist. Det är vilsamt på något vis, jag följer med motståndslöst. Det är också väl synkat med huvudkaraktären, berättarrösten. Hon, Katniss, är ju också mycket rakt på sak, så lite romantiker som man kan bli. Och trots allt sitt hjältemod är hon inte någon frälsarfigur, utan tämligen mångbottnad. I bok två och tre tycker jag stundtals rätt illa om henne. Hon är helt enkelt ytterst mänsklig, om än väldigt duktig på att skjuta med pilbåge och utföra hjältedåd, och jag tror att mycket av min ångest beror på det. Det går inte att avfärda henne. Hon skulle kunna vara rebell från Syrien, barnsoldat i Uganda, förtryckt och isolerad i Nordkorea. Någon av alla dem jag inte orkar tänka på. Nu blir jag tvingad och plötsligt har alla mina skydd rivits ner. Jag kan inte läsa tidningen, för då påminns jag ju igen och igen om att även om romanvärlden kan tyckas helt barbarisk med sina direktsända barnamord, är verkligheten värre. Det är olidligt. Jag ser mig själv i de bortskämda, empatilösa huvudstadsinvånarna, de som Katniss föraktar. Och jag skäms. På det sättet tror jag att jag är den ideala läsaren, att författarens syften når mig precis som det var tänkt. Vilket förstås får mig, lätt bekymrad, att undra hur “dagens ungdom” läser serien. Blir det bara team Peeta eller Gale över alltihopa? Det skulle nog vara bra om samhällslärarna i högstadiet och gymnasiet styrde upp lite här! tänker jag igen.
På tal om Peeta så är han i mina ögon både det bästa och det sämsta med trilogin. Visst, han är ju helt underbar, maskrosen som lovar nytt liv (för att använda en liknelse ur boken). Men finns det så fantastiska människor som han? Då i princip alla andra karaktärer visar både bättre och sämre sidor, framstår Peeta som ett under av osjälvisk kärlek och godhet, en vältalig svärmorsdröm som både bakar och målar tavlor. Visst kan han bli arg och ledsen, men då av de rätta anledningarna. Författaren måste se till att han blir hjärntvättad innan han kan bete sig på ett mindre trevligt sätt, och till och med det lyckas han övervinna. Jag är team Peeta förstås, men jag är tveksam till att hans like står att finna annat än i fiktion. Även om jag hoppas, han äääär ju så fin.
Jag såg för övrigt filmen först. Jag som har en pinsam svaghet för ungdomsböcker förstod ju att jag skulle åka dit, och mycket riktigt var jag tvungen att börja läsa boken samma kväll. Och med filmen färsk på näthinnan tyckte jag att första boken var i det närmaste genial. I andra och tredje delen kompliceras både intrig och karaktärer, och det är inte alltid jag tycker att det funkar. All action är rätt förlorad på mig, och jag blir så less på att varje kapitel slutar med en obligatorisk cliff-hanger. Istället skulle jag vilja ha mer förklaringar till varför huvudpersonerna beter sig som de gör. Mer psykologi! Men i slutändan kapitulerar jag ändå, och längtar lite tills min dotter blir tonåring så jag kan läsa och diskutera med henne.
