
Vera Mattson avskyr när skolbarnen tar genvägen genom hennes trädgård. Hon har varnat dem, men de lyssnar inte, och hon är för gammal för att jaga ifatt dem. En dag försvinner en av pojkarna på vägen hem. Och Vera var den sista som såg honom i livet. Några dagar senare hittas en ung lettisk kvinna död. Sent på kvällen har hon lämnat sin arbetsplats och blivit påkörd av en bil. Men hon har även skador som inte kan ha orsakats av bilen. De två fallen verkar till en början inte ha något med varandra att göra. Men så upptäcks en gemensam nämnare som antyder att det trots allt kan finnas ett samband. Samtidigt som det pågår en uppslitande maktkamp inom Oslopolisen måste Cato Isaksen och hans kollegor göra allt för att hitta kopplingen mellan händelserna. Maktkampen visar sig dock bli helt avgörande för fallets lösning innan katastrofen är ett faktum. Honungsfällan är Unni Lindells sjätte...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Den här boken var visserligen bättre än de andra hittills i serien, men den kommer fortfarande inte upp till en fyra i betyg. Mest beror det nog på att jag ständigt är irriterad när jag läser Lindells böcker, personerna är så otroligt osympatiska, både polis och brottsling, så det bara kryper i hela kroppen. Vad är det egentligen för fel på Cato? Han måste vara den mest egocentriska, barnsliga, sexistiska, motbjudande person jag stött på. Han är så totalt utan empati, så jag undrar lite hur man tänkt när han blev till. Och till min fasa har ännu ett stort barn introducerats i utredningsgruppen, Marian Dahle. I övrigt är själva historien klurig och intrikat, det blir en del vändningar innan slutet.
Betyg
Jag har läst Unni Lindells böcker förr, och gillat dem - men här funderade jag länge på att sätta en etta. Den var seg, och jag irriterade mig på Cato Isaksens barnsliga sätt att reagera.
Irriterade mig också på att inläsaren uttalade Frogner med g-ljud. Och heter kollegan verkligen Arsle?
Betyg
Det här var egentligen en ganska mörk och ptäck bok; utan att säga för mycket, var det inte många snälla vuxna som skildrades.
Men jag tyckte att den var spännade och välskriven; fascinerades särskilt av bröderna som inte riktigt lyckats frigöra sig från modern (den ene bodde fortfarande hemma) fast de retade sig på henne.
Betyg
Det är nog bara att acceptera -- jag kommer inte överens med Lundell. Detta är den andra jag testar och av någon anledning funkar det inte. Karaktärerna beter sig konstigt utan att man får någon vettig förklaring till varför och det finns en massa skumma försök till undertext som snarare irriterar än tillför något. Dessutom stör jag mig på de oupphörliga referenserna till "ondska" när det hänförs till en karaktär som uppenbart är psykiskt sjuk.
Betyg
Unni Lindell skriver alltid bra. Men det här är väl inte en av hennes bästa. Det känns som lite slentrian särskilt i skildring av poliserna som blir lite stereotyper. Själva mordgåtan/gåtorna är vad jag brukar kalla vardagsmord, alltså inte planerade utan som bara händer. Det skildrar hon mycket bra.