Sven Fagerberg dök upp i den svenska litteraturen med en liten skräll. Och sedan, sju år senare, med en stor skräll. 1950: en prisvinnande tidskriftsessä som, under täckmanteln av att analysera en för sin ogenomtränglighet ryktbar roman, samtidigt var ett stycke kulturkritik och en diskret programförklaring. 1957: debutromanen Höknatt, som omedelbart hyllades som ett mästerverk [...]. Höknatt är så överraffinerad i sin komposition att det till sist känns som om Fagerberg kan dyka ner i vilket material som helst - en värnpliktsövning eller ett minutiöst återgivet parti whist - och få det att genklinga meningsfullt av romanens tema. (ur Kristoffer Leandoers förord) Sven Fagerberg föddes 1918 i Nässjö. Höknatt var hans debutroman. Pressröster: »Det går att stryka under många intelligenta aforismer i Höknatt, men i denna bländande intelligenta bok är det ändå den sinnliga...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Förmodligen den första boken på 15 år som jag inte orkat läsa ut. Att boken har en helt annorlunda komposition än vad man är van med, det kan jag förstå. Men när man efter 300 sidor inte kan pussla ihop någon bit med en annan, då tappade jag orken. Kanske lämpar sig boken för en inbiten litteraturprofessor, som kan penetrera bokens alla lager. Fagerberg får Herman Hesse att framstå som en 3-åring. För mig är boken ett överpretentiöst och misslyckat försök att analysera en väldans massa saker genom en märkligt ihoptrasslad berättelse.