Häxor kan inte gråta

Betyg

Isabell Falk ligger apatisk på ett sjukhus någonstans i Oslo. Åratal av förföljelse i form av ondsinta brev till grannar och arbetskamrater där hon pekas ut som både häxa och mörderska- har blivit för mycket för henne. Genom hennes läkare blandas den fd. polisen Allan Wide in i handlingen. Det blir upptill honom att ta reda på vem eller vilka som ville Isabell så ont. De återvänder till Isabells barndomsstad, Lindane i Hedom och utger sig för att vara nygifta. Bortsett från att finna Isabells förföljare har Allan också i uppdrag att finna arvingen till en stor förmögenhet. Men någon sätter hela tiden käppar i hjulet för Allan och en alltmer apatisk Isabell...
Puh, vad skönt att den är slut!
Den här typen av litteratur ska man väl egentligen enbart acceptera för vad den är och inte hålla på att analysera. Men då jag har en viss förkärlek för gammal kiosklitteratur så kan jag ändå inte låta bli att göra just det. Och efter att ha läst andra gamla recensioner som jag skrivit om Margit Sandemos romaner som jag tidigare har läst- så kan jag enbart konstatera att hennes kvinnliga karaktärer är alldeles förskräckliga!
Svaga, ynkliga, patetiska små varelser som inte duger någonting till om de inte har "en stark manlig hand" att hålla i. Isabell som karaktär är praktiskt taget helt imbecill, klarar hon av att gå på toaletten själv?, är något jag frågar mig under läsandets gång. Och det här är ett återkommande tema hos Sandemo. Kvinnorna är patetisk svaga- medan männen är gammaldags karlakarlar som släpper dryga nedlåtande kommentarer om kvinnor. Karaktären Isabell ska föreställa vara trettiotvå och ha en tonårsson, men blir av Allan kallad för "Mitt lilla barn, min lilla flicka"🤮.
Att det sedan framkommer att Isabells son blivit till genom en våldtäkt- så blir det inte bättre. Våldtäktsmannen hotade med att ta sitt egna liv- om inte Isabell gick med på att bli våldtagen!- vad är det för trams? Hade det varit en manlig författare hade jag skrivit att det är rent kvinnoförakt författaren sysslar med.
Den är skriven 1985, men den känns så gammal och allt moraliserande och tjat om häxor gör inte precis saken bättre.
Jag tycker varken att gamla Allers-böcker eller Mysrysare har så dåliga kvinnogestaltningar. Det är synd, för själva intrigen i den här boken skulle kunna vara helt okej- om det inte hade varit för allt det andra som enbart förstör handlingen för mig.
Serien om Isfolket läste jag en gång i tiden också, men minns inte om det var lika dåligt gestaltat som i "Sandemo-serien". Oavsett vad, så var det här den sista boken jag läste av Margit Sandemo. Jag har inte någon som helst lust att fortsätta med hennes böcker.

Betyg

Så här står det på Bokens baksida:
På den lilla gården Lindane bodde den okände arvingen till en förmögenhet och tillika anonym brevskrivare som hade terroriserat Elisabet Falk under flera år. Alan Wide och Isabell reste till Hedom och utgav sig för att vara nygifta. För Isabell blev resan som den förtappades sista väg mot undergången. För Allan gällde det att finna arvingen och brevskrivaren och att komma fortast möjligt bort från den allt mer apatiska Isabell Jag gillade denna lilla bok den var bra skriven som alltid så slår Sandemo högt =)