Hanteraren : uppdrag: Infiltrera svensk maffia

Betyg

En mycket bra bok som beskriver polisens metoder med informatörer och infiltratörer och Dick Sundevall har verkligen lyckats att med hjälp av intervjuer beskriva händelserna främst ur Hanterarens sida.

Betyg

Efter att jag läst Infiltratören (som jag tyckte var mycket bra) har ja tyvärr lite svårt att tro på allt som står i denna boken. Jag ska inte komma och påstå att Olle Liljegren ljuger om allt och att den andra boken är helt sanningsenlig. Båda har kanske tänjt lite på sanningen till sin egen fördel men av någon märklig anledning fick jag mer förtroende för Infiltratören

Betyg

Jag har levt i över tjugo år som grovt kriminell och har aldrig tidigare haft utrymme för att läsa eller sätta mig in i vissa delar av världen så som politik eller samhälle, i den skalan som jag velat. Idag har jag tid. Lever lyst i Thailand och är författare till boken ”Jag är Wanted”.
Men som nykläckt skribent gäller det kanske att sätta sig in i andras verk. Nu har jag lyssnat på Dick Sundevalls – Hanteraren. Denna recension kan kanske bli en aningen udda då jag bara läst/lyssnat på ytterst få böcker tidigare och få eller inga journalistiska böcker, men vill ändå tycka till.

När boken tar slut och de sista orden säger punkt tar det en tid för mig att smälta all logos som jag nu fått på ett journalistiskt silverfat. Men vem är Dick Sundevall? Eftersom jag tidigare levt som jag levt har bara namnet figurerat i bakgrunden som en svag skugga. Så innan jag tryckte på play så cyberspaceade jag honom. Fick lite bakgrund och bild. Men när boken tog slut så kändes det som jag kände Dick. Har inte läst något av honom tidigare. Eller var det de ettriga grävande journalistiska mullvadandet jag lärde känna hos honom som kanske ska vara stommen till en bra journalist? Något var det som fick mig att le dock. Men nog om det.

Boken i sig är enligt mig inte superbra författad men mycket bra grundligt redovisad. Ett utlägg med tunga belägg och bevis om hur högt uppsatta poliser som Carin Götblad och andra som har chefspositioner i polisväsendet kringgår lagarna och inte tar ansvar för sitt agerande. Jag vet egentligen inte om boken smutskastar eller rentvår. Rentvår hanteraren Olle Liljegård som fick sitta häktad under väldigt lång tid för sina arbetsmetoder. Eller smutskastar de chefer över Olle. Eller är det en personlig hämnd? Ja inte vet jag men gott och blandat innehöll den.

Olle Liljegård fd kriminalkommissarie vid underrättelseroteln använde sig av bland annat Peter Rätz som informatör och Olle hade enligt boken grönt ljus i det mesta som utförde från de över honom – men Olle blev offrad, häktad och dömd i tingsrätten. Friad i hovrätten på nästan alla punkter men avskedad. Boken Hanteraren är som sagt väldigt grundlig skriven om detta och hur överskicket i polismyndigheten vill mörklägga sitt agerande. Även hur det påverkat och hur Carin Götblad använt vissa diskutabla metoder för att nå dit hon nått.

Men med min bakgrund så frågar jag mig när jag lyssnat färdigt på boken – Är Sverige så fullkomlig ”naivt” att detta är stoppa pressarna? Förstår inte svensken att det förekommer metoder som mörkläggas i hemliga slaskar och att utredningar inte läggs fram till åklagare, i rättssalar och till advokater? Tror vi att Sverige är lika vitt som snön i Norrland? Jag frågar mig också om det är på gott eller ont att svenska folket ska få bli naiva eller upplysta.

Vilket fall som helst så är boken grundligt skriven och för den som älskar luppa sig fram bland polisträsket – hur det kanske går till – så är denna bok ett silverfat. Dick skriver väldigt trovärdigt och har gjort ett gigantiskt jobb. En ettrig kackerlacka för vissa och för andra ”kalla fakta” som serverar ”sanningen?” Dock så är det bara lite orent snö på toppen av isberget som Dick visar för den naiva svensken om man tänker på helheten.

Språket är okej, journalistiskt kan jag tänka mig. Upplägget är faktiskt bra med variation från Olles cell, personliga brev, spännande beskrivningar om ”hur det gick till på fältet” och byråkratiska utlägg till smaskiga intervjuer. Ibland blir det lite kaka på kaka. Grävandet är – Medalj. Upptäckten för mig är inte nyhet och "aha". Men som helhet ger jag boken en mycket stark trea med lut mot svag fyra. Framför allt för själva jobbet bakom boken som Dick säkert svettas mycket i. Nu ser jag fram emot att tugga i mig ”Peter Rätz”.

Men får du en Aha-upplevelse och blir förbannad över hur det kan gå till, ja välkommen till verkligheten och sluta vara så jävla naiv. Ett tips bara.

Tre plus av fem till Dick och fan om han börjar gräva om mig.

Betyg

Läste efterföljaren först, men tycker de är rätt lika. Han driver en spännande tes, men skriver inte sådär superbra.