Del 2: Motalaförbindelser. Att kastas in i en familjs inrutade vardag och bli plastmamma på halvtid är inte enkelt. Lilly skäms när hon längtar efter barnfria veckor, men blir frustrerad när hon inte kan förlusta sig med sin nya man i fred eller ens gå på toaletten utan sällskap. Viktoria borde vara nöjd när hon sammanfört sin före detta med en kvinna hon verkligen gillar, men svartsjuka tar oväntat över hennes kropp. Hon kan inte sluta tänka på att det kanske finns en chans att hon kan få sin familj tillbaka. När den årliga Motalafesten i form av Vätternrundan går av stapeln tappar Lilly bort Viktorias dotter i folkvimlet, och allt går åt helvete. Igen.
Visa mer
Recensioner
2020-03-25
Betyg 
Jag gillar verkligen den här boken! Den är inte så förutsägbar som många feelgood-romaner kan vara utan det händer hela tiden saker som man inte har räknat med som läsare. Jag gillar karaktärerna och det är extra kul att läsa boken då jag själv är uppväxt i Motala. Vill gärna se en fortsättning på denna serie!
2019-01-20
Betyg
Det är skönt att plocka upp del två av en serie och inse att det är som att hoppa in i en grupp relationer som känns precis som hemma. Josefine Sandbloms dialoger är precis som jag pratar. Det har fått mig att inse att jag svär mycket och är ganska vulgär, men jag gillar det. De flesta böcker brukar ändå ha lite mer vårdat språk, så det här är en frisk fläkt.
I fortsättningen av Kalla mig Amanda får vi fortsätta följa tjejgänget bestående av Lilly, Marie och Caroline men också Viktoria. Lilly och Viktoria är, precis som i förra boken, huvudkaraktärer. Det som är snyggt, tycker jag, är hur Sandblom lyckas knyta ihop så att alla personer påverkas av varandra på olika sätt. Kanske lite lättare när berättelsen utspelar sig på en mindre ort som Motala, men fortfarande snyggt. Flera gånger stannar jag upp och drar efter andan för att det blir ett ”NÄHÄ!?”-tillfälle. Ändå är det inte för mycket bakgrundsinformation från förra boken så skulle man inte ha läst den innan kan man läsa den efteråt, även om en del överraskningar är förstörda. Det här skulle jag säga är en fristående fortsättning, så har man inte läst första behöver man inte avskräckas, men klart att man känner dem lite bättre om man läst första boken först.
Det trygga med feelgood-böcker brukar vara att man kan räkna ut vad som ska hända. Han är min är full med vändningar och twister, flera överraskade sådana, men inga trådar lämnas oknutna. Under hela boken ändras vem jag hejar på, vilket gör att slutet antingen kan bli det förväntade eller det chockerande. Först blev jag chockerad, nu när jag har smält det är jag nöjd, och borde sett det komma.
På min introduktion tror jag att det är svårt att inte förstå att jag gillar tjejgänget. Det känns som mina kompisar. Jag kan också ge mig in där och slänga käft. Sören känns helylle och jag gillar Viktoria. Mycket förtjust är jag i relationen mellan henne och bästisen Hannah, som känns oerhört genuin även om de är olika.
Annars gillar jag Lillys aversion mot Vätternrundan. Jag, som har en sambo som är med i cirkusen varje år och som också då är i krokarna varje år, förstår precis åsikterna om folkfesten och cykelkläderna. Igenkänningshumor är (nästan) alltid roligt.
Språket är lättsamt och passande för genren, samtidigt som den kanske inte är för den som hatar svordomar, könsord och är pryd av sig. Man får gömma sig bakom kudden, det är okej. Men ta en liten kudde som det är lätt att kika över hörnet på, okej? För den här vill du inte missa.
2018-10-23
Betyg 
Älskar den snuskiga och den rappa tonen i boken. Känslorna går upp och ner, ena stunden skrattar jag hysteriskt och rodnar och börjar sucka sekunden efter. En bok jag har njutit av i massor. En fullträff.
2018-09-29
Betyg
Hon har gjort det igen! Oh vad jag älskar historien i boken. Den är välskriven och handlingen förflyttar sig i lagom takt framåt. Gillar man drama så är denna absolut en bok att rekommendera, för det innehåller den verkligen. För bonusfamiljer blir allt vanligare och jag tror att många kan uppleva, (som i boken) att det inte är så enkelt, vare sig man inte själv har barn och flyttar ihop med någon som har det eller är ex till en som skaffar ny partner och som ska ta hand om ens barn varannan vecka. Det är svårt, men jag tror stenhårt på att man ska visa respekt och förståelse, då kan det bli enklare att förhålla sig till andra. Men nog om bonusfamiljer, boken är grym - läs den!
