Hur lyder definitionen på en pappa? Kanske: han-som-skyddar? Kanske: mot solen? Om han inte skyddar längre, är han då fortfarande pappa? Det händer hela tiden. En förälder dör. Ett barn sörjer. Men hur ofta dör just denna människa? Och hur gör man för att ge henne något tillbaka? Aris Fioretos nya bok är både sorgesång och baklängeskväde. I lika sakliga som lyriska prosastycken berättar Halva solen om en utlandsgreks öden och äventyr - från döden på ett svenskt äldreboende, över åren i folkhemmet, tillbaka till tiden före det första barnet. Nu är fadern inte längre far. Men har livet framför sig. Efter genombrottet med Den siste greken, som nominerades till Augustpriset och tilldelades Sveriges Radios Romanpris, återkommer Aris Fioretos med en gripande bok om en älskad människa formad av en hemlighet.
Visa mer
Recensioner
2013-09-24
Betyg 
Vill du läsa min kommentar om boken, får du gå till min blogg här på Boktipset - Bokhållarens läsblogg.
2012-07-24
Betyg 
Språket är vackert, nästan förödande vackert. Och samtidigt enkelt och rätt fram.
2012-03-18
Betyg
Jag tycker om att läsa nekrologer och fantisera om de människor som skymtar fram genom den levnadsteckning som de anhöriga ger. När Aris Fioretos i boken Halva solen berättar om sin grekiske far blir det en längre, men baklänges skriven skildring. Den börjar med att fadern dör efter att ha stiftat bekantskap med överste Parkinson och general Demens, och slutar med ögonblicket innan sonen föds. Det krävs både fakta och myter för att göra om en pappa, för att tomrummen med det som pappan undvek, ska kunna fyllas med gissningar. Så tillkommer 40 teser om en utländsk fars liv och äventyr, bl. a: ”XV. En utländsk far ljuger aldrig. Men han rättar inte heller andra när de får för sig saker bara för att han inte hunnit säga allt.”
Pappan får ett kärleksfullt porträtt, en ”pinjepatriark” som ”sov med hembyn under kudden. Han är politiskt intresserad, hårt arbetande och omhändertagande, men också rastlös och med idéer som inte alltid motsvaras av de ekonomiska resurserna. Minnesfragmenten fogas samman av tiden vid flykten från militärjuntans Grekland, åren i Sverige och utbildningen till läkare och sedan återflytten till hemlandet. Och den döde får också några ord med laget, där han motsätter sig sonens slutsatser. Jag tycker att Fioretos, precis som Mustafa Can (i boken Tätt intill dagarna), skildrar så bra den särskilda inblick som barn får av att ha föräldrar som kommer från andra traditioner och kulturer och inte alltid passar in i den svenska mallen. Det är inte så lätt att flytta sina rötter. Fioretos har tidigare belönats med Sveriges radios romanpris för boken Den s iste greken (2009) och den finstämda tonen i den förra boken går igen i den här berättelsen, som är vackert skriven i korta stycken på lyrisk prosa. En läsvärd melankolisk bok som påminner om att varje människa är en egen berättelse. Det är bara dem som har barn som blir författare som får den nedskriven.
(Publicerad i Norran 10 mars 2012)
2012-03-12
Betyg
Denna roman är indelad i sakliga och lyriska prosastycken. Språket är både vackert och stilistiskt skrivet. Handlingen är inte helt självklart, utan man får fundera lite själv och läsa mellan raderna. Det är något som jag tycker mycket om. Att jag får tänka till om vad författaren har för budskap. Jag kan känna igen mig i hans tankar om sin pappa eftersom jag själv miste min pappa innan julen 2011 och då kommer det många minnen upp. Mest kommer alla fina minnen upp och jag saknar mycket av det som jag kunde irritera mig på det pappa gjorde när han levde. Och det kändes som om den här sonen tänkte likadant. Jag har aldrig läst något av Aris Fioretos innan, men kommer numera att följa hans författarskap. Jag tyckte mycket om denna roman.
www.kristinasimar.se
