Gulliga lillebror

Dorrans lillebror är inte alls så där gullig som alla säger, ändå bryr sig mamma mest om honom. När mamma och lillebror ska till BVC medan Dorran måste gå till förskolan så blir det bara för mycket för Dorran. Hon vill också vara bebis! Om hon sätter på sig lillebrors bebiströja så kanske mamma kommer att gulla med henne också? Bebiströjan var ju faktiskt Dorrans, förut, när det bara var hon och mamma. Till slut ger mamma upp och låter Dorran vara bebis hon med. Perfekt, tycker Dorran, tills de kommer fram till förskolan och kompisarna. Det kanske inte är så dumt att vara stor ändå!

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Betyg

Dorran har fått en lillebror som är så liten att han varken kan gå, prata eller äta kex. Han klarar bara att tutta, sova, skrika och bajsa gult. Gulliga lillebror beskriver otroligt bra hur det är att få småsyskon med avundsjuka och en önskan om att få vara liten själv. Författaren lyckas fånga det på pricken! För barn med småsyskon är det hög igenkänning att läsa boken. Sonen är ju tyvärr ensambarn så han har inget att jämföra med. Men han gillar boken ändå! Dorrans mamma medlar till slut och Dorran får vara bebis en stund och ha på sig bebiströja och napp. Det är fint att hon tillåts få vara liten en stund med! Illustrationerna är härliga, jag gillar skarpt att alla barn ser olika ut i både hudfärg, kön, kroppsform och klädstil. Det känns som en realistisk spegling av idag! Mamman är cool med fulla armarna i tatueringar. Det här är en riktigt fin berättelse för barn 3-6 år! Trevligt innehåll och snygga illustrationer gör det till en härlig läsupplevelse!

@barnbokstips

2019-03-24

Betyg

Dorran har fått en lillebror och han får allas uppmärksamhet, alla gullar med honom och ingen gullar med Dorran. En dag får hon nog och protesterar. Hon får väl själv ta och bli bebis igen. Nu har inte storebror i familjen läst boken ännu, men jag tror han skulle känna igen sig mycket väl i Dorrans känslor kring lillebror. Han tyckte inte heller att lillebror var kul alla dagar i veckan som bebis. Jag som mamma känner absolut igen mig, både Dorrans beteende och mitt eget dåliga samvete över att inte längre ha lika mycket tid för storebror. 5-åringen tyckte boken var rolig och det känns som en bok vi kommer läsa flera gånger. Jag tycker väldigt mycket om illustrationerna och illustratören Mari Ahokoivu är en av Finlands största seriekonstnärer. Det här är hennes första bilderbok. Författaren Moa Eriksson Sandberg har skrivit flera barn och ungdomsböcker. Hennes debut var den självbiografiska ungdomsromanen Söta pojkar är bara på låtsas som kom 2011. Hon har nominerats till flera barnbokspriser. En rolig, charmig barnbok där småbarnskaos får ta plats, en färgstark punkmamma med massa tatueringar och så Dorran som har en stark vilja och en massa känslor när det gäller lillebror både negativa och positiva. Rekommenderas!

Barnboksfamiljen .

2019-03-23

Betyg

I boken möter vi Dorran och hennes känslor kring att ha fått en lillebror.
Lillebror är liten och tråkig. Han bajsar mest gult och skriker. Dorran saknar tiden när det bara var hon och mamma. Då var det lungt och hon fick all uppmärksamhet.
När Dorran måste stressa till förskolan samtidigt som Lillebror få vara med mamma hela dagen får hon nog. Bråk med mamma är ett faktum och Dorran bestämmer sig: nu är det hon som är bebis!

Bokens berättelse är otroligt träffsäker och skildrar ur ett barnperspektiv hur otroligt tufft det faktiskt kan vara att få ett syskon och känns sig osidosatt. Känna sig orättvist behandlad med olika krav. Att det kan vara så att man mest vill slänga lillebror i soptunnan.
Men mot slutet när allt kommer omkring så kryper det fram att Dorran är
stolt över sin lillebror. Uppenbarligen tycker hon väldigt mycket om honom trots allt. Boken visar upp barns dubbla känslor kring ett syskon på ett fint sätt.
Jag läste boken flera gånger för I (5,5 år) som knappt minns när lillasyster inte fanns, men trots att hon inte kunde relatera personligt till berättelsen uppskattade hon boken ändå. Hon verkade definitivt relatera till kravbilden på henne i relation till lillasyster. En stund efter vi läste första boken hörde jag hur hon inspirerades av Dorran i ett samtal med sin pappa. Hon ville inte heller vara den stora och skötsamma i relation till lillasyster, så boken känns aktuell med igenkänning även om man inte fått ett nytt syskon precis.


Absolut en underhållande och läsvärd bok. Den passar extra fint till de som just fått ett yngre syskon och tycker att det är tufft. Men även för andra som sagt.
Boken passar enligt oss väldigt bra till förskolebibliotek. Så planerar man inköp eller bibliotekslån på förskolor skulle denna bok passa fint.

Jag som förälder uppskattade också sättet som mamman hanterade situationen på. Hon sätter inte hårt mot hårt och drar iväg med en skrikande Dorran utan istället så kramas de och kompromissar. På vägen till förskolan bär mamma lillebror i bärsjal medan Dorran får vara mammas bebis med napp i vagnen.

Boken är normkreativ med en mångfald representerad i illustrationerna. En liten detalj men som ändå är charmig är att på framsidan så kan vi se mammans håriga ben, utöver det har mamman också tatueringar och en traditionellt sett icke-mamma-frisyr. Bra att bredda synen på hur mammor kan se ut!

En fin berättelse med ett porträtt av en flicka som inte är stereotypt på något vis.