Åke Ellison blir som ung präst sänd från Stockholm till Näcksjö socken. Där, i de jämtländska skogarna, möter han Margareta en bräcklig varelse, vars sällsamma väsen väcker Åkes nyfikenhet."Guds drömmare" är en saga om tro, längtan och kärlekens under.Alfhild Agrells (1849-1923) enda roman utkommer här med kritikerröster från hennes samtid - av Oscar Levertin, Fanny Ekenstierna, John Atterbom, Bernhard Estlander och Klara Johanson - samt en nyskriven recension av Anna Williams som visar på många spännande ingångar till detta verk, som oförtjänt fallit i historiens glömska.
Visa mer
Recensioner
2009-08-27
Betyg 
Ett mycket sceniskt och stramt hållet passionsdrama, i vilket författaren inte för en stund tvekar med att kasta in den ene fullständigt aparta karaktären efter den andra: den karnevaliska domdagspredikanten utan kyrka eller församling, den kringstrykande baronen utan vare sig borg eller kapital och den frimodiga naturmodern utan tillstymmelse till gudstro. Alla är Guds drömmare, för vilken själva hänförelsen står som religionens stora mysterium. Även om språket har moderniserats blir det väldigt mycket ?förritin? att ta till sig, kanske också aningens för mycket att hålla levande över 260 sidor. Här trängs dels en stark poetisk ton med ett vansinnigt rapsodiskt anspråk och dels en dialog där kärlekstjatter sammanflätas med teologiska diskussionerna, på ett sätt som var märkligt och modernt vid sekelskiftet. Temat är precis som stilen desto vanligare idag. Av experimenten i överkokt prästerlig moral och passion påminner Agrells drömmare inte så mycket om Selma Lagerlöfs Gösta Berling som George Bernanos dagboksskrivande plågade lantpredikant, eller kanske snarare Flannery O'Connors sydstatliga i intighetsprofet i Blodsbunden. O'Connor är sydstatsgotiken starkaste röst, Agrell är något snarlikt, norrländskt.
