Grundbulten

Betyg

Underhållande, bra och rolig bok.

Betyg

En slags"kriminalroman som egentligen varken är thriller eller deckare, och dessutom så långt från actionromanen man över huvud taget kan komma !
Genom en lång rad mustiga kåkfararhistorier , och personporträtt av människor med knäppa pulvernojor, livsdrömmar och illusioner får läsaren en mycket autentisk bild av kåkfararens livsvilkor innanför och utanför kåken - mest innanför.

Boken förmår aldrig helt befria sig från kåkfararromantiken, även om den tragikomiska berättelsens grundton är otroligt mörk. Samtidigt är det just DET som tillsammans med berättartonen ger boken dess drive.

Boken osar av svarthumoristisk undertryckt indignation, och samhällskritik från sida ett till det bittra slutet !

Den typiske kåkfararen beskrivs som en tragisk looser, som hånar svennelivet för att svenne är torsk, men som själv är förkroppsligar den borgerligt individualistiska myten, in absurdum, och just därför fasthålls i sin - oftast hopplösa - situation.

Sett i backspegeln saknar jag en bok av det här slaget i dag - i en tid då även kriminellas, och ex-kriminellas egna organisationer som KRIS odlar föreställningen om den kriminelle som en ö !
Och i en tid då det är närmast omöjligt att säga saker som att "Fängelser är avspeglingar av det övriga samhället", eller att Människor delvis är en produkt av sin sociala miljö.

En mycket underhållande bok !

Betyg

”När man fredligt står och snackar med en polare och han plötsligt klipper till med en tåjagare rätt upp i skrevet på en, blir man ganska illa till mods så att säga. Ungefär så kändes det att få veta att Jonas pundat som viken liten skit som helst.”

Var finns egentligen Grundbulten? Den där som håller ihop hela bygget (fängelse eller världen, du väljer) och, om man hittar den och skruvar loss den, gör att allt faller samman i en liten hög och man kan sticka. Ut i friheten. Men grejen är att internerna på Hall inte bara drömmer om friheten, de drömmer om Lyftet. Och det är därför de kommer tilbaka, om och om igen.

Grundbulten bygger på de erfarenheter som Lasse Strömstedt gjorde av och till under 20 år inom den svenska kriminalvården och som han sedan bland annat omformade till ett antal böcker tillsammans med journalisten Christer Dahl. Duon kallade sig Kennet Ahl och det är också namnet på huvudpersonen i Grundbulten.

Det är ingen smickrande bild som målas av svenska fängelser. Interner förnedras av både plitar och systemet i stort. Privatlivet blir aldrig privat (besöksrummet går allmänt under namnet ”stuteribåset”) och någon vård är det inte att tala om, här finns bara nedbrytning och infatilisering. Systemet är genomruttet och ser bland annat genom fingrarna med ett visst knarkintag eftersom drogade interner är betydligt lättare att hantera.

Till skillnad från mer moderna fängelsethrillers som Aldrig fucka upp eller Tre sekunder är tjyvarna på Hall inte särskilt tuffa eller respektingivande. Det är alltid ett misslyckande att vara kriminell och framförallt att hamna i fängelse. På insidan kan man försöka skapa en illusion av bravur över sina stötar och hata alla Svenssons men i slutänden går det aldrig att undkomma det faktum att man är blåst, rökt, pantad.

Trots Grundbultens melankoliska fokus är den rolig. Som citatet ovan antyder är humorn primärt av den ironiska distans som annars vanligen används av M. Guillou men Strömstedt och Dahl gör det minst lika bra. Riktigt bra är beskrivningarna av hur alla inne på Hall, interner som plitar, lyckas lura sig själva att de är precis inom räckhåll för Lyftet samtidigt som de sjunker allt djupare ned i skiten, må så vara att det samtidigt är nästan outhärdligt cyniskt. Framförallt beskrivningen av hur Jonas återfaller i knarket är bokstavligen smärtsamt rolig. Eller återfaller i knarket förresten, att knapra anfetamin är ju inte att knarka, det gör ju bara att man blir skärpt, pigg och på alerten.