Gravplaneten

Betyg

Detta är tredje boken i Oskar Källner och Karl Johnssons serie Imperiets Arvingar, ett episkt rymdäventyr som riktar sig till barn.

Då detta är tredje delen i en serie så rekommenderar jag att man skall ha läst de tidigare böckerna i serien för att hänga med bäst. Denna tar vid direkt där andra boken slutade.

Än en gång så bjuds vi på ett härligt äventyr, om man har läst de tidigare böckerna så vet man vad man har sig att vänta även med denna bok. Det är fartfyllt och spännande, det händer saker hela tiden. Sedan finns det hyllningar till andra verk inom sf, både filmer som böcker, en del kan vara så att jag läser in för mycket i vissa scener och att jag är påverkar av allt jag läst och sett i genren.

I denna bok så får vi veta ännu mer om detta universum som Oskar Källner har byggt upp. Jag gillar att vi för varje bok får en bredare kunskap om vad det är som pågår, det kommer i lagom doser och bygger upp handlingen i den röda tråden, som följer med hela serien, sakta men säkert. De två syskonen som serien handlar om försöker samla sina tankar om vad de fick reda på om sig själva i förra boken, allt samtidigt som de och deras nya vänner undersöker den planet, som de kraschat på, för att hitta en väg bort från den.

Med tanke på titeln på denna bok, Gravplaneten, så kan man tänka sig att denna bok är lite mörkare och lite mera skrämmande än de tidigare böckerna. Det är det absolut, det kan vara så att det förekommer varelser i denna bok som kan komma att ge rysningar. Sedan att en hel planet är en gravplats för rymdskepp, detta lämnar ju också en kall kåre längs ryggen. Men det blev aldrig så hemskt att det skulle klassas som rysare, och att den håller sig på den sidan av gränsen för skräck är något jag tror att Oskar Källner vill hålla sig på, han vill göra det lite hemskare och mörkare i denna bok men ändå inte gå över gränsen.

Det är en riktigt bra sak som Oskar Källner har här, med varje bok så kan han ändra lite på stilen i böckerna i serien beroende på vart den utspelar sig. Ett riktigt smart koncept.

Många viktiga ämnen lyser starkt i bakgrunden av äventyret. Det finns det viktiga i familjeband, att man kanske finner vänner på oväntade platser som blir så viktiga för en att de blir en familj. Mod, att våga lita på både sina styrkor och brister, att inte vara rädd att be om hjälp.

Som vanligt är det ett lättsamt språk med ett bra driv i handlingen, allt för att fånga intresset på de som böckerna riktar sig till först och främst. Det är lagom med miljöbeskrivningar för att få en bra bild över planeten som karaktärerna befinner sig. Karaktärerna får ett bra djup så att de blir levande för en. Även om det är en barn/ungdomsbok så finns det mer i handlingen, som jag sagt om tidigare böcker i serien så litar Oskar på sina läsare att de hänger med även om man lägger in lite djupare tankar och komplexare handling. Han överförklarar inte sakerna utan låter läsaren bearbeta och tolka det själv.

Vi skall inte heller glömma att nämna att boken är fylld av härliga bilder gjorda av Karl Johnsson, de kompletterar handlingen på ett riktigt bra sätt. Snygga bilder som hjälper till att ta oss till platserna som karaktärerna besöker.

För åldersgruppen som boken riktar sig till så kan jag tänka mig att detta är en bok, och hela serien för den delen, som de kommer att älska att läsa. Det bästa är att för mig, som inte egentligen tillhör gruppen som den riktar sig till, fick ut väldigt mycket av boken, detta är perfekt om boken skall högläsas. Det var en riktigt härlig läsning och jag ser verkligen fram emot att fortsätta läsa denna serie.

http://hakanshylla.blogspot.com

Betyg

I den tredje delen av Imperiets arvingar, Gravplaneten, kastas vi direkt in i handlingen från där bok två, Järnrosen, slutar. Det gör att serien inte är tänkt som fristående, och det gör mig absolut ingenting. Jag gillar att det inte är särskilt mycket tillbakablickar utan att direkt kastas in handlingarna och att världsbygget och persongalleriet ständigt utökas.

Det är en gastkramande och ganska mörk bok, och av alla ställen i universum som jag själv inte skulle vilja åka till, ligger Gravplaneten ganska högt. Boken igenom har man nästan magkramp för att det händer så mycket spännande, otrevliga, olyckliga och sorgliga saker.

Efter en kraschlandning på planeten Umbezra, det gamla imperiets gravplanet, måste besättningen på rymdskeppet Stillheten försöka fixa så att deras motorer klarar av att motverka planetens gravitationskraft. På Umbezra finns inga levande, ändå är det här som en nödsignal från Alices och Elias mamma skickas ut. När deras fiender börjar jaga dem tvingas de att fly ner i katakomberna, där bara mörka och hemska varelser vandrar. Och vilka katakomber, vilken planet, vilka … jag vet inte ens vad jag kan säga.

Umbezra får mig att tänka på den övergivna planeten Magrathea i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-böckerna. Det är något med känslan över hela berättelsen som är liknande för mig, den där ödesmättade och lite läskiga stämningen, övergivenheten och inte veta om man kan ta sig därifrån. Samtidigt känns det också lite som universums Bermuda-triangel, och jag gillar alla kopplingar jag själv kan dra för att få det ännu mer spännande för mig själv.

Persongalleriet är lagom stort. Jag är mycket förtjust i både Alice och Elias, och deras syskonrelation. De fungerar så bra ihop fastän de är väldigt olika som personer. Samtidigt är jag också väldigt förtjust i Kapa, som inte har lika stort utrymme i den här boken, men som har blivit en stor favorit genom de tidigare böckerna i serien. Jag tycker om att det är Alice och Elias som får lösa mycket, den här gången tillsammans med ett annat ”barn”, Chelie.

Oskar Källner är en mästare på att inte släppa in för många nya fakta i en och samma bok. I Gravplaneten får vi lite mer bakgrund till det gamla imperiet och samtidigt också en historielektion i att en härskare som ses som tyrann av någon, kan ses som en frigörare av andra.

Karl Johnssons illustrationer är fantastiska och lyfter en redan lysande berättelse till nya höjder. Det är lite som att inte ens universums slut är stoppet för det här samarbetet. Johnssons illustrationer passar perfekt till varje del och det är vare sig för få eller för många illustrationer. Inget tar över. Man får både skapa bilder för sitt eget inre, och se hur det ser ut ”på riktigt”.

Det här är en serie jag längtar tills mina barn är nog stora för att läsa. Jag hoppas och tror att de kommer älska den lika mycket som jag gör.

Betyg

💜💜💜💜💜

Betyg

Spännande, rolig & skickligt illustrerad!

Betyg

Vi har läst tredje delen i den suveräna sci-fi-serien ”Imperiets arvingar” som totalt kommer bli 10 böcker. I första böckerna lärde vi känna syskonen Alice och Elias i samband med deras mammas försvinnande.
Men snart tvingades de inse att ingenting var som de trodde, mamma är egentligen en ”Alonai” - en rymdras som är nära släkt med människan och hon hade blivit tillgångatagen på ett Krao-skepp. Syskonen jagade efter med hjälp av mammas gamla vänner på rymdskeppet ”Stillheten”.
I denna bok har hela Stillhetens besättning strandat på Umbezra - det gamla imperiets gravplanet som inte går att lyfta ifrån och mammans kidnappare är också fast på planetens döda yta. Eftersom mamma har rymt så måste de skynda sig att först hitta fram till mammans nödsignaler som skickas ut från en kraschad skyttel på planetens yta. Jakten fortsätter in det gamla imperiets gigantiska gravkomplex. Kommer Stillhetens besättning hinna nå mamma innan kraoerna?

Jag har högläst boken för sonen (10 år). Både han och jag älskade de två första böckerna, men efter att ha läst denna del står det klart att tredje delen är klart bäst hittills. Den var riktigt spännande och berättelsen har kommit igång ordentligt.
Boken var så bra att vi inte kunde sluta läsa, 12 timmar efter att vi börjat läsa så läste vi ut den 240 sidor långa boken.

Vi gillar hur man i denna bok introduceras mer till Imperiets historia och forna kejsarinnor och andra mäktiga ledare. Detta gör Källner på ett väldigt snyggt sätt där han också får in reflektioner om historieskrivning hos läsaren. Exempelvis genom att en kejsarinna som hos en rymdras ses som en förskräcklig tyrann - medan en annan ser denne som en enande ledare som skapade fred. Så vi får lära känna ett klart komplext universum.

Efter att ha läst de tre första böckerna är jag imponerad över hur Källner ”bygger ut” Imperiets arvingar-universumet. I den första boken introduceras vi till en lagom mängd nya karaktärer och delar i berättelsen, för att sedan i andra boken bygga ut berättelsen än mer. Detta hantverk fortsätter Källner i denna tredje del otroligt väl avvägd.
På detta sätt så stöttar Källner hela tiden en maximal läsupplevelse som inte kräver att man nästan får huvudvärk av att komma ihåg allt när för många personer/detaljer introduceras för snabbt. Då är det också svårt att som läsare ”knyta an” till karaktärerna, men dessa fallgropar undviker Källner galant.
Så fantastiskt välskrivna böcker och det är uppenbart vilken stor yrkeskompetens Källner har som författare.

Utifrån normperspektiv så är boken helt klart genomtänkt samtidigt som det är en riktig bra berättelse. De som tycker normperspektiv i böcker är viktigt kommer älska boken, men de som inte bryr sig ett smack om normer kommer också älska den. Exempelvis härligt med barnlitteratur full av starka kvinnor som inte sexualiseras ens i illustrationerna.

Och Karl Johanssons illustrationer förövrigt... De är precis lika fantastiska som Källners text och förtjänar egentligen en helt egen recension. Min son brukar inte vara så intresserade av illustrationer i kapitelböcker då han föredrar sina egna bilder i huvudet. Men med denna bok har han velat se alla bilder. Kul att förlaget satsat på att trycka de i färg boken igenom.

Så himla bra bok! Gravplanetenär en av årets bästa böcker och ett obligatoriskt inköp till alla skolbibliotek enligt oss.

Betyg

Gravplaneten får självklart högsta toppbetyget från mig. Här finns verklighetsflykt, laddad spänning, mystik, fantasi, värme och hjärta på ett sätt som jag bara helt enkelt älskar! Starka läsupplevelser kräver starka ord. Så är det. Fullständig recension bokblogg: https://ibokhyllan.blogspot.com/2020/09/gravplaneten-av-oskar-kallner.html