Våra tidigaste minnen, De förnimmelser och föreställningar som bevaras längst, livet igenom, inger respekt. De verkar innehålla väsentligheter och även om de aldrig helt låter sig förklaras får de en särskild innebörd när man på äldre dagar samlar ihop dem. I sin memoarbok beskriver Eeva Kilip sin barndom i Raivattala by i Hiitola, Karelen, fram till vinterkriget, då hon var elva år. Hon återger även minnen efter denna sitt livs brytpunkt, vilka formar en epilog sextio år senare. Den tid som flytt framstår som en levande och mäktig helhet där också ytterst små detaljer skymtar fram vilket gör läsningen till en fängslande upplevelse. En stor del av boken utspelas vid en järnvägsstation. Där bor och härskar den allsmäktiga farmodern, en mycket skicklig affärskvinna. Hon driver en järnvägsrestaurang och via beskrivningen av farmodern får man en levande bild av livet runt stationen....
Visa mer
Recensioner
Betyg 
KIlpi som föddes 1928 skrev den här självbiografiska romanen för ca 10 år sedan. Den innefattar tiden från födelsen och barndomen i Karelen fram till vinterkrigets utbrytning: 30 november 1939.
Det var egentligen litet småsegt i början men det blir
Intressant av flera skäl. Man får följa en mor och dotterrelation, vardagslivet på trettiotalet och hur överhängande "krigshot" påverkar människorna.
Jag har personliga känsloband till händelserna eftersom min mormor liksom Eeva Kilpi fick lämna sitt hem i Sordavala. Nu blir jag nyfiken på att se platserna
på riktigt!
