En av mina absoluta favoriter, det är tredje gången jag läser om den och jag tror att det är den enda boken som jag faktiskt har läst om än så länge. Jag läste den första gången som tonåring och läste om den ett par år senare, nu som vuxen blev den bara ännu bättre när jag kan förstå och se fler nyanser av berättelsen. Den är helt enkelt utsökt i mina ögon. Magnifik, magisk. Om man inte kan se, känna eller läsa sig till undertonen så tror jag inte att man kan förstå storheten med boken. Någonting som jag förstod den här gången är varför jag verkligen gillar boken så mycket, och en anledning är Griet. Jag är Griet fast i nutid. Vi är så otroligt lika som personer. Ser detaljer som andra inte ser, tänker mer än vad som sägs, jobbar hårt, älskar djupt, gillar ordning och förstår framförallt det oerhört vackra och trollbindande som konst kan åstadkomma. Det är en lågmäld historia, väldigt fin och samtidigt spännande. Det är kärlek och det är sorg. Det är allt jag någonsin önskat mig.
Jag kände mig märkligt närvarande i den här berättelsen. Jag var med Griet till den grad att jag blev förvirrad när jag läst ut boken, Språket var vackert, handlingen också.
det är en bra berättelse, jag lyssnade på den på band. I slutet var det på nått sätt sorgligt... det var musik i slutet, och det var nog det som gjorde det lite sorgligt...
Jag fick inte ut något av den här boken trots att historiska romaner brukar beröra mig mycket. Karaktärerna kändes platta och overkliga, handlingen kändes utdragen och språket påklistrat. Jag hade väntat mig betydligt mer av en bok som nästan kan ses som en nutida klassiker.