Gardens of the Moon

Betyg

It took me two attempts to get started with this book, but when I got it, I appreciated it a lot.

Betyg

It took me two attempts to get started with this book, but when I got it, I appreciated it a lot.

Betyg

It took me two attempts to get started with this book, but when I got it, I appreciated it a lot.

Betyg

Om Steven Erikson fick en krona varje gång någon av karaktärerna i hans 700-sidiga tegelstensroman "Gardens of the moon" rynkade på ögonbrynen, skulle han vara en rik man. Verbet "scowl" som förvisso har fler användningsområden än bara rynka på ögonbrynen, används nämligen i allehanda situationer då någon reagerar på något. Å andra sidan är jag beredd att förlåta det, eftersom han samtidigt lyckats med konststycket att skriva en fantasyroman som känns både fräsh och originell istället för att - som så ofta - bara vara en slags Tolkien-tolkning.

Jag är också beredd att ha överseende med det stereotypa karaktärsutbudet, den überkomplicerade handlingen (jag är fortfarande inte helt säker på vad boken handlade om och huruvida de otaliga lösa trådar jag lämnades med kommer att återvändas till i följande böcker i serien - jag kan bara anta/hoppas att så är fallet) och de bristfälliga beskrivningarna - särskilt av de icke-mänskliga folkslagen. Jag kan fortfarande inte helt och hållet föreställa mig hur en T'lan Imass ser ut och vara säker på att det var så den var tänkt att se ut. Och beträffande dessa varelsers ursprung har jag bara serverats antydningar och "ledtrådar". Alltså, när jag tänker närmare på saken finns det sådana mängder av litterära svagheter här att de rent logiskt oåterkalleligen borde sänka den här tegelstenen. Kortfattat: Steven Erikson är inte en särskilt god berättare.

Men konstigt nog är det inte hur det berättas som är avgörande. Inte heller vad som berättas. Så var vänlig bortse från ovanstående och tillåt mig föröka förklara.Som jag förstår det föddes Eriksons fantasyvärld som en rollspelsidé. Det här har förstås skapat en stark bas att bygga berättelsen på. Jag skulle inte bli förvånad om det ligger 700 sidor magiregler och skräpar nånstans i hans hus. Och beskrivningar av de olika folkslag och varelser som befolkar hans värld, tillsammans med utförliga historiebeskrivningar och vadhelst som kan tänkas relevant som bakgrundsinformation. Inte att förglömma, Erikson (vars riktiga namn är Steve Rune Lundin) är arkeolog och antropolog, vilket uppenbarligen har påverkat skapandet av denna bakgrund.

Att bygga på en rollspelsidé har sina sidor, förstås. Det händer att karaktärerna agerar "rollspeligt"; de hamnar i bisarra situationer och agerar emellanåt så konstigt att min enda förklaring är att det måste ha hänt när de testrollspelade äventyret och att Erikson helt sonika skrev ner det och införlivade det i boken. Jag har antagligen fel, men det känns så. Här finns karaktärer som svingar magiska svärd till vardags, som gladeligen provocerar gudalika varelser utan att blinka (men de rynkar säkert på ögonbrynen) och gnider in mystiska pulver i sin hud, trots varningar från personer som med största sannolikheet vet vad de talar om. Och vem - förutom någon jag-har-varit-vaken-72-timmar-i-sträck-spelande-Steven-Erikson's-GURPS-kampanj-om-det-malazanska-imperiet-och-min-hjärna-smälte-just-av-all-Coca-Cola-och-Pringles-jag-har-ätit-sedan-vi-startade-så-jag-gör-galna-och-oansvariga-saker-trots-att-jag-är-en-hjälte rollspelare skulle släppa lös en demon kapabel att förgöra en större stad bara för att avleda ett par magikunniga lönnmördare? Ibland får jag helt enkelt ingen rätsida på tokigheterna. Men å andra sidan är det sjukt underhållande!

Värt att nämna är också hur Erikson behandlar sina kvinnliga karaktärer. De är många - långt fler än jag som Tolkienläsare är van - och med endast ett par undantag handlar det om kvinnor som på alla sätt är männens jämlikar. De innehar mäktiga befattningar (imperiets härskare är t.ex. kvinna, liksom hennes närmaste man... Jag menar kvinna.) och kan sparka rejäl stjärt, både fysiskt och med hjälp av magi. Och det kanske mest positiva för mig som läsare är att jag är i det närmaste omedveten om vilket kön karaktären har. Det spelar ingen roll. Och det är ändå trovärdigt. Karaktärernas betydelse för berättelsen påverkas inte av deras kön. Öh. Det här är svårt att (be)skriva, för det känns som om jag försöker göra en grej av det faktum att det inte är en grej i boken. Erikson verkar helt enkelt inte vara särskilt intresserad av att skildra kön eller könsroller.

Överlag ligger den här litterärt bristfälliga bokens styrka i vad den inte är, tror jag.

Den är inte - vilket jag nämnde inledningsvis - ytterligare en variation på 'Sagan om Ringen', skriven av en Tolkien-wannabe (även om den, när jag tänker närmare på saken, har en Myntbärare). Det finns så mycket Tolkienskadat skit på fantasyhyllorna ute i världen att jag unde rlång tid knappt vågat titta åt det hållet när jag besökt biblioteket. 'Gardens of the moon' har dock visat mig att den här genren är bredare och rikare än jag kanske trott.

Den är heller inte - vilket jag också redan nämnt - en enkel, rättfram berättelse om en gäng hjältar som räddar världen undan ett gäng skurkar. Nej, trots att de är stereotypt beskrivna (den unge, romantiske tjuven, den mästerlige lönnmördaren, gen halvgalne trollkarlen, den gamle krigshjälten - nu desertör...) är de alla lite "skeva" sisådär. Deras handlingar kan ibland kontrastera mot hur de är (deras "alignment", som det kan heta i engelskspråkiga RPG'n), men det sker alltid på ett sätt som snarare lägger till istället för drar ifrån deras komplexa personligheter. Även hjältar beter sig som svin ibland, liksom ärkeskurkar emellanåt beter sig riktigt godhjärtat. Med detta sagt vill jag ändå påminna om att berättelsen innehåller fler sidospår, bihandlingar, konspirationer och överraskningar och mysterier än en normal säsong av 'Lost'. Och det är svårare ätt hänga med i dessa eftersom de blandar ihop sig med, påverkar eller stör varandra genom hela boken, liksom den lilla horden huvudkaraktärer. Och när "nya" karaktärer introduceras (för även om Caladan Brood redan blivit omnämnd, visar det sig plötsligt att han är viktigare för handlingen än de första 600 sidorna antytt) i handlingen under de sista 100 sidorna är det mer frustrerande än roligt!

Det är inte bra litteratur, men det är bra ändå. det är underhållning som kräver att du har hjärnan påkopplad. Överlag är det sjukt ambitiöst!

För att vara en så öppet bristfällig och komplicerad bok som det här är, är det inte utan viss förvåning jag konstaterar att jag ger den fyra stjärnor (vilket innebär "I really liked it") på Goodreads.

Jag har också redan påbörjat läsningen av bok #2, "Deadhouse gates" och även om den hittills visar upp en lite annan sida av Erikson's författarskap och den värld han skapat, så gillar jag den lika mycket (trots att en av karaktärerna precis rynkade på pannan). Några av de lösa trådarna i den första boken har börjat nystas upp, men nya har tillkommit. Men det ser ändå lovande ut och jag vågar mig på en gissning att de allra, allra flesta frågor skall ha besvarats när den sista och tionde boken lästs - någon gång i framtiden.

För, jag menar, jag vil veta vad som kommer att hända med Tattersail. Och hur blev det när de där två "hundarna" befriades? KOmmer Quick Ben att lyckas hålla sig undan från Shadowthrone? Vad hände med Rallick? Får vi någonsin återse Tool? Det finns fler frågor än dessa.

Men vad denna recension beträffar är det ändå en fråga som överskuggar alla andra: Vad sjutton syftar titeln på?! Hur kan den läsas in i handlingen? Om någon har en teori eller ännu bättre, ett svar, så skriv en kommentar. För jag fattar faktiskt inte...

Betyg

Det rekommenderade betyget stämde. Tror det är första gången det händer... :)