Gängkrig 145

Betyg

Fullständigt tandlös och taffligt tecknad. Det kunde ha blivit något på riktigt, men denna landade mest i trädkronorna.

För kort och snäll, annars helt ok.

Betyg

Älskar denna! Grym historia av Lapidus och Bergtings teckningar kompletterar verkligen historien.

Betyg

Bilderna och serieberättandet gör boken mycket mer läsvärd än historien i sig, som är en knapp trea. Snyggt som bok, och framför allt: så OTROLIGT BRA genomförd som serieapp, där berättandet ruta för ruta kommer till sin rätt. Bergting - wow!

Betyg

Typiskt Lapidus. Kraftigt. Bra.

Betyg

Hjälp, var är skämskudden?!
Får spel på den krystade dialogen, "voice over"-rutorna och filmcitaten.
Grymt snygga teckningar dock, som är den här historiens räddning.

Betyg

Jag gillade den här boken, den är snyggt tecknad och en bra story, men en fortsättning skulle inte skada för den slutade lite tvärt, man vill liksom veta mer.

Betyg

Köpte den för 150 spänn. Läste den på en timme. Lätt inte värd priset... Hade gett den en trea i betyg om jag sluppit casha den.

Betyg

Slutet 'r väl början på resten av serien... Jag vill läsa nästa - borde ju komma snart!

Betyg

Grym idé! Minus för slutet.

Betyg

Serieformatet begränsar berättelsen men samtidigt är det serieformatet som gör den läsvärd.
Jag gillade att läsa den, men skulle gärna sett att den vore längre och mer komplicerad. Det är helt enkelt aldeles för korthugget tycker jag.
Men det är välgjort ritjobb, väldigt välgjort! Inga miljöer jag rör mig i dagligen, men de känns trovärdiga och jag blir engagerad. De snygga teckningarna ger substans åt berättelsen och utgör egentligen behållningen av boken. Heder åt Bergting!

Betyg

I never fucked anybody in my life that didn’t have it coming to them, you got that? All I have in this world is my balls and my word and I don’t break them for no one. Do you understand?

Så börjar Gängkrig 145 av Jens Laidus och Peter Bergting. Och citatet som är taget från filmen Scarface säger allt.

Fick boken via posten, visste den skulle komma. Slet upp kollit och höll boken i handen. Nice, tänkte jag och skådade framsidan. Ryggen på en stekare som håller i två dödliga pjäser och inristat på ryggtavlan i svart ink står det ”Röda Linjen South”. När jag var mindre var jag en sucker för Fantomen, Hulken, Stålmannen, ja tecknade heros och jag gav ju Snabba C en femma. Så denna bok hade jag väntat på. Men inte bara för Jens Lapidus braiga författarkunskaper utan för Peter Bergtings förmåga att teckna. Hade ju spanat lite på deras blogg och var redan då imponerad.

Fest. Stockholm by night och några unga tjejer är ute och gör stan. Jivan al-Askori blir våldtagen av sin bästa väns bror, denna kväll. Men hon har en storebror – Muhamud som blir blodtörstig efter hämnd. Ett krig bryter ut i Stockholms undre värld där Eddie Ljublic är en galen jävel, riktigt sjuk alltså och mitt mellan två gäng står denna unga tjej plus en ensam snut som inte får älta i skiten.

Är storyn favorit i repris? Ja den är ju inte ny och kanske en aning sliten. Men skit samma, här är det inte storyn som är nummer ett. Nej utan konsten, story i mix med bild – en skön tjock tavla som lyfter fram skuggan på ett nyskapande sätt. Vi får se på helheten, jobbet och känslan som sätter sprätt i kroppen, när vi bläddrar Stockholm Noir. Jag gillar den skarpt. Slår jag upp en Fantomen så är jag inte ute efter trovärdighet, inte heller när jag började Gängkrig 145. Boken, magasinet ger en väldigt mörk bild av det under ytan och visst det är mörkt där nere. Men verkligheten är gråskalig. Här är det bara mörkt. Har överseende med detta för det är ju en serie. And I love it.

Det är en bok som jag många gånger kommer bläddra i, för varje gång hittar jag alltid något nytt. Jens och Peter har blandat det hela, gjort en egen sorts mix av serie/bok med snabba dialoger, råa dialoger, längre texter, perspektivbyten, tidshopp och mitt i allt dyker programmet Efterlyst upp med Hasse och Leif. Men bilderna, illustrationen är hur bra som helst. Godis för ögat, supernice helt enkelt. En rå skön bok som hela tiden lever nytt.

Fem av fem. Men med baktanke att det är en seriebok.

Så Jens har gått från Snabba egna Cash bokstavligen, till att Aldrig fucka upp det med ett Gängkrig 145. Hans Stockholm Noir har fått bild på text och man undrar vad som kommer härnäst. Nu ljög jag, vet ju att det inte är så snabba puckar i förlagsvärlden men sammanlagt har Jens gått med snabba steg framåt och är framförallt nyskapande och egen. Applåder för det och applåder för Peters jobb med öga för konst.

”There are more pleasant thing to do that beat up people.” Börjar den avslutande delen i boken, som är ett citat av Muhammad Ali. Och jag håller med. Det finns ju det, som att läsa denna bok till exempel.

Och som avslut, skulle inte alls ha emot att jobba ihop med dessa herrar. En efterlyst, en advokat och en konstnär. Han stal tavlan blev försvarad och konstnären krävde hämnd. Ett udda Gäng(krig) 2011?

min blogg wanted.bloggsite.se

Betyg

Idén om att man får en grafisk novell likt Gängkrig 145 genom att låsa in en försvarsadvokat och en illustratör in i samma rum under ett halvår låter lite orimligt och långsökt, jag vet.

Ända tills man får reda på vilka dessa två fångar är. Den ena är Jens Lapidus; vegeterianen och deltidsförfattaren som har producerat de välkända, omtalade kriminalromanerna Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp. Den andra, Peter Bergting, är illustratör och serietecknare sedan tjugo år tillbaka. Han i sin tur ligger bakom The Potent, en serietidning som ges ut på sex olika språk.

Idén övergår från att låta orimlig och långsökt till riktigt lovande när man kollar på konceptet. Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp är skrivna i ”Stockholm Noir”, Lapidus egna genre som passar perfekt för en serietidning, förlåt, grafisk novell. Med dess klyschiga och förutsägbara men ack så spännande och underhållande handling, de grovhuggna men effektiva meningsuppbyggnaderna och de härligt detaljerade personbeskrivningarna känns det ibland som om man läser ett filmmanus till en medelmåttig amerikansk actionthriller. Detta är någonting jag älskar med denna genre! Vill man ha komplicerad och intresseväckande handling á la Millenium-trilogin får man leta någon annanstans. Med Lapidus och Stockholm Noir är det renodlad action och kick-ass dialoger som gäller, någonting jag inte har läst om sedan Guillou och hans Hamilton-böcker.

Givetvis är Gängkrig 145 inget undantag. Handlingen är simpel: Mahmuds syster Jivan blir våldtagen av Eddie Ljublics halvbror efter en vild kväll på krogen. Mahmud, medlem i Alby Boys, går med sitt gäng efter de skyldiga vilket kickar igång ett vilt gängkrig mellan Alby Boys och ”Familjen” (Eddie Ljublics gäng) runt om i Stockholms söderorter. Samtidigt kopplas polisen Martin Hägerström in i Jivans fall och inser att det pågående gängkriget och Jivans våldtäkt har ett samband. Det blir en frenetisk kamp mot klockan för Martin att hitta de skyldiga innan kriget eskalerar, och en orättvis kamp för Mahmud och de andra medlemmerna i Alby Boys att överleva det mer överlägsna gänget ”Familjen”.

Lapidus och Bergtings skapelse är i sin helhet en lysande grafisk novell och begår inte det klassiska misstaget genom att låta bilderna och gimmicks att vara dess största ”selling point”. Gängkrig 145 är en ny bok av Lapidus, spännande och fartfylld tack vare en okomplicerad och underhållande handling omsorgsfullt inlindat i Bergtings illustrationer. Och vilka illustrationer! Detaljrikedomen är enorm och för varje sida som vänds kommer ens visuella sinne att tillfredsställas. Bilarna, vare sig det är en fräsch Audi R8 eller en sliten Volvo 740 ser ut precis som de ska. Karaktärerna ser levande men samtidigt livsfarliga ut. Men vad som verkligen tar priset är miljöerna: Stockholm har aldrig sett farligare ut. Alla ni som är, precis som jag var en gång, skeptiska till att en skitcool, benhård serie som Gängkrig 145 skulle kunna utspela sig i snälla Stockholm kan svälja stoltheten och läsa denna bok. Ni kommer att smälla av. Förorterna är livlöst gråa och mörkblåa, polisstationerna är kalla och ogästvänligt färglösa, barerna har en hotfull och läskig mörkröd ton. Det syns, och känns, att Bergting har lagt ned ett halvår av sitt liv på dessa rutor. Gängkrig 145 är enligt mig vad Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp alltid skulle ha varit.


Vad som dock drar ned betyget är slutet. Det känns ihopslafsat, sönderstressat och är lika otillfredsställande som om din mormor skulle ge dig en lap-dance. Jag kanske skulle ha överseende för detta om det inte vore för att Lapidus tidigare böcker slutar i exakt samma mönster. Och ärligt talat, efter tre gånger börjar det bli extremt frustrerande. Men vad som verkligen gör mig sur är all outnyttjad potential; Lapidus och Bergting skulle ha kunnat göra så mycket mer än vad Gängkrig 145 är. Den största delen av boken går ut på att beskriva ett gängkrig vi aldrig riktigt får se. Visst, ett tecknat avsnitt av TV3:s Efterlyst med Hasse Aro och Leif GW Persson spände mina smilband något rejält, men det var inte riktigt det jag ville se när jag lånade boken från biblioteket. Skottlossningar på Sergels Torg och vilda biljakter runt halva Stockholm på varannan sida kanske är för mycket att be om, men kom igen! Jag har vad som verkar vara Sveriges coolaste serietidning framför mig, varför får jag så lite action för?

Jag ville att Gängkrig 145 skulle vara Sveriges svar på Watchmen; En grafisk novell så vacker och komplex att inte ens Kungen skulle skämmas för att ha den i sin bokhylla. Nu är den, med sin otillräckliga handling och sitt vackra bildspråk, inget mer än ett bevis på att genren Stockholm Noirs framtid är inom ett par serierutor, men dessvärre inte så mycket mer än så.

(http://ungdomar.se/text.php?text=1340)

Betyg

Blev ingen Lapidus-beundrare av Snabba cash och har inte ändrat uppfattning efter Gängkrig 145. Återigen en spänningsberättelse i en skurkvärld bortom allt hopp där det grova språket balanserar på gränsen till parodi (eller pratar de så där krystat? Det vet jag ju faktiskt inte). Men bilderna - väldigt snygga, med väl valda vinklar och tilltalande färgskalor. Satt på Stadsbiblioteket på Sveavägen och läste och kände igen mig direkt när det plötsligt blev biljakt precis där ute i krokarna. Var bara tvungen att belöna det grafiska berättandet med ett högt betyg.

Betyg

Den håller tyvärr inte. Storyn är väl Ok men inte mer, personerna är stereotyper, bilderna är det enda som håller något så när. Nej Lapidus skall nog hålla sig till romanformatet. Apropå format tycker jag att boken vunnit på att göras i vanligt serie albumsformat. Nu är bilderna alldeles för små

Betyg

Jag vacklade mellan en tvåa och en trea och valde i slutändan det högre. Detta ENBART baserat på Peter Bergtings teckningar Merparten av sidorna är snygga och en del FANTASTISKT snygga. Den dova färgskalan passar hans stil perfekt och det märks att han gillat att teckna miljön. Ett par sidor känns lite hafsiga och inte riktigt genomarbetade och idén att skriva in Hasse Aro och Leif G W i historien borde stannat på manusstadiet. Lapidus manus är tunt och ganska intetsägande. Försöken till personporträtt faller platt i seriemedied. Att han dessutom väljer att berätta stora delar av historien utanför bild gör att det hela känns stressat och avkortat.
Textmässigt sett så är den stora behållningen novellen Mamma försökte som avslutar albumet.

Heder åt Lapidus och Bergting som försöker lansera den grafiska romanen för den stora publiken. Hoppas de försöker igen fast med ett bättre manus då.