Fjärde och avslutande delen i Berättelsen om Blodet. Köldvålnaderna rann redan som tunn rök upp ur marken. De fnittrade krossad is och ljudet var kall skräck som rann innanför min hud och fick mig att skaka. Men det var inte det värsta. Något var fel med skymningen.Och så ljuden. Jag ville inte höra på ljuden. Hundratals avlägsna skrik. De ekade. Kom hela tiden närmare, men aldrig fram.Nere vid korsvägen gödde galgmännen vålnaderna med eld och sitt eget blod. Båda rann rött och ångande i den bittra kylan och de spökblå dimmorna slukade allt hungrigt lapade i sig det och växte sig samtidigt starkare. Redan nu gick det att se fasta former inuti töcknet. Ben och senor som formades av blå glöd. Allt var så långsamt. Så fruktansvärt att se på, men samtidigt så omöjligt att släppa med blicken. När Sunia och Wulf återvänder efter tio år i underjorden har krig brutit ut. Kylan hotar allt i sin väg...
Visa mer
Recensioner
2017-02-01
Betyg 
Sista delen av denna mäktiga historia. Stark, märklig, förvirrande och betagande. Jag gillar att jag får göra mina egna tolkningar och att inga svar är definitiva. Kommer att sakna Sunia och Wulf!
2014-04-15
Betyg 
Efter ca 150 sidor var jag nära att ge upp, 550 kvar av denna underliga värld. Men ändå, jag blev fast. Den är spännande och han har ett språk som gör att man inte kan sluta läsa.
2014-04-06
Betyg 
Björkelids språk är fantastiskt och han har byggt upp en komplett värld för sitt inre. Tyvärr är denna värld väldigt svår att hänga med i, speciellt om man inte har de tidigare böckerna i färskt minne. Jag resignerar till slut och läser ut boken utan att försöka förstå, enbart för att njuta av språket och de komplexa könsskildringarna.
