Jag var så nöjd i början, med den torra humorn och huvudpersonens arslekickande Lisbeth Salander-stil, samt med kombon av deckare och mer litterär roman. Sen hände nåt och boken förvandlades till ett manus till en actionfilm. När jag läste sida upp och sida ner med detaljerad beskrivning av en båts interiör och olika slagsmål började min själ lämna kroppen. Vid storskurkens slutliga obligatoriska föreläsning om sin onda plan, brydde jag mig inte tillräckligt mycket för att ens läsa ordentligt.
Men filmen kanske är spännande.
Inte i min smak alls. För mycket oklarheter, för mycket teknik och matematik. Fram till halva boken var det ganska spännande och man ville gärna fortsätta läsa. Sen läste jag bara för att se hur det slutade. Och...? Konstigheterna bara travades på varandra och slutade i tomma inte.
Boken är medryckande, och det är få delar av den som är tråkig. Däremot är det en del händelser som inte är helt trovärdiga ens ur en litteratursynpunkt. Det kompenseras å andra sidan genom att historien är spännande och i sig själv trovärdig.
Har dröjt länge med att läsa denna deckare/roman trots min pappas ivriga rekommendationer. Spänningen hålls uppe och författaren har gjort en grundlig research inom området snö/is/artiska förhållanden. Tappar dock bort sig i slutet och jag ställs undrande till upplösningen. Njuter ändå av läsningen och historien är finurligt sammanskruvad, så långt ifrån förutsägbar det bara går.
Ännu en sådan där bok som alla säger ska vara så bra (känner en som döpt sin unge till Smilla efter denna Smilla), men icke då. Torr och tråkig är den. Och den får mig att fråga: varför? Varför skriva den? Det är aldrig ett bra tecken.
Den enda bok, tror jag, som jag började om att läsa direkt när jag läst klart den. Och då såg jag så mycket annat i den - först var det ju mest en spänningsroman.