
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Visa mer
Recensioner
2024-02-08
Betyg
Den här boken var mycket bra. En fin och gripande berättelse om författarens uppväxt och sin mamma. Boken är även intressant att läsa då författaren beskriver det svenska klassamhället. Rekommenderar!
2021-05-11
Betyg
En intressant och viktig bok om adoptivbarn i Sverige. Det är också och kanske främst en skildring av mamman en klassisk "hemmafru" som får det knapert när mannen lämnar hemmet. Visar också på ett viktigt ständigt aktuellt ämne nämligen våld i hemmet. Boken är bra men det är för mycket av en reportage bok ur journalistiskt perspektiv. Ingen stor författare med ett levande språk men klart läsvärd och tankeväckande. Stark 3:a
Betyg
Mer en redogörelse av en uppväxt än en bok? Intressant förvisso, men jag hade önskat mig en mer levande text än "först det här, sen det där" i all oändlighet. Tycker också att den skriver ner modern i onödan. Varför citera hela brev t ex, för att visa hur dåligt hon skrev? Varför är det intressant? Jag hade gillat den här bättre om den inte uttalat hade handlat om författarens egna mamma, för nu tycker jag att det mot slutet blir lite... Ovärdigt. Jag hoppas att mina barn inte skriver en bok om mig.
Betyg
Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.
Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.
Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.
Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer, blir underläget plågsamt.
De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.