?Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden ? Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag. Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.? Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta mollskinnspärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen, om en egendomlig tveksamhet när han ska svälja och om ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken. På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet och gömmer dem för att hon en dag ska kunna hitta dem. Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att...
Visa mer
Recensioner
2011-11-08
Betyg 
Mycket stark berättelse dom berör. Han skriver öppet och ärligt om sin sjukdom, sin rädslor m. m. Stundtals mkt sex som blev för privat
2010-05-15
Betyg 
Den handlar om hans egen stundande död och sorg. Den är en fin liten bok som jag inte har så mycket att säga om dessvärre. Lämnade inte ett så stort avtryck.
2010-05-07
Betyg
Ja vad kan man tillägga annat än att till Paris kan vi inte alla återvända när klockorna börjat klämta. Gillade Paris delen - påminner om min egen tid i Paris.
Läsvärd - inväntandet av de sista andetagen tas med värdighet.
2009-08-08
Betyg 
Med svart humor och känslig hand, skriver Paulrud om sin förestående död. Kunde blivit en riktig snyfthistoria, men han håller sig hela tiden på rätt sida. Att man som läsare sen gråter floder i alla fall, är en helt annan sak.
Andra har också läst
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Fler böcker inom
Skönlitteratur
