Filmklubben

Betyg

Hade väntat mig en orgie i cineasm, men Gilmours filmtips känns grunda och trista. Taffligt skriven och knepigt utlämnande. Dekadent och ett jäkla massa far-och-son-rökande. En besvikelse.

Betyg

Författaren David Gilmour ger sin skoltrötta tonårsson möjligheten att hoppa av skolan - i gengäld ska de båda titta på tre filmer per vecka. Sonen tackar ja till erbjudandet och klassiker som Breakfast at Tiffanys blandas med skräckisar som Psycho och fiaskon som Showgirls. Far och son kommer varandra närmare och intriger slår till även i det verkliga livet- kärlek- och knarkskandaler. Allting ramas in av mängder av filmrecensioner.
Boken är platt, händelselös och en ursäkt för den filmglade David Gilmour att spotta ut sig filmrecensioner efter filmrecensioner utan att behöva väva ihop en särskild komplex eller djup historia. Den är baserad på verkligheten, men allting smakar torrt.

Betyg

Vid första anblick kändes David Gilmours roman The Film Club (svensk översättning; Filmklubben) som klippt och skuren för mig. Den halvt självbiografika boken, om hur Gilmour försöker lära sin son livets stora läxor genom filmkonsten och -hantverket, hade kunnat bli hur storslagen som helst. Det blir den inte. Största anledningen är att filmdiskussionerna blir högst sekundära i berättelsen.
Storyn är som följer: David godtar att hans strulige son Jesse hoppar av high school, med kravet att han istället måste se minst tre filmer i veckan - som David väljer. Genom att välja de "rätta" filmerna ska han försöka uppfostra Jesse till den vettiga och demokratiska människa som skolan misslyckades att göra honom till. Mer av detta är troligtvis sant än man kan tro, eftersom de bryter mot "tre filmer i veckan"-regeln innan vi ens kommit halvvägs i berättelsen. Jesse kan helt enkelt inte koncentrera eller bry sig, på grund av sina återkommande kärleks- och drogproblem, vilka pappans lilla experiment egentligen är där för att avverka. Gnälligt undviker han att titta på filmerna, och pappan låter honom göra så. Till slut har idén nästan fallit platt och bokens titel helt ljugit för oss (de flesta utgåvor har till och med undertiteln No School. No Work... Just Three Films a Week).
Även som livsdrama blir den smått intetsägande, sensmoralen nästan uteblir och har samtidigt noll med fadern och sonens filmklubb att göra. Att man till slut, trots allt, blir lite berörd är nästan helt till förtjänst av att den är verklighetsbaserad.

http://magnusbergstrom.blogspot.com/2010/05/gnallig-filmklubb.html

Betyg

Det här är en fin och väldigt öppenhjärtig skildring av förhållandet mellan författaren David Gilmour och hans son Jesse. Boken är alltså en "sann historia".

Ska inte berätta så mycket mer för det förstör men vill gärna inflika ett av mina favoritstycken från boken: "Precis som De 400 slagen handlar Louis Malles Den första kärleken om att växa upp, om den märkliga tafattheten och det oändligt rika inre liv som unga pojkar visar prov på strax innan de växer upp och blir män. Det är en påtaglig sårbar period som författare älskar att återvända till - tangaligen eftersom det är en tid när saker och ting verkligen fastnar, när cementet fortfarande är mjukt."