
First published in 1953, this is Bradbury's prophetic dystopian vision of a weird but too distant future where happiness is allocated on a four-walled TV screen, where individuals, eccentrics and scholars are outcasts of society and where books are burnt by a special task-force.
Visa mer
Recensioner
Betyg
Intressant att det ändå hänt nåt på jämställdhetsfronten; i denna bok från -58 finns det INGA kvinnor som beter sig som subjekt, och av ALLA viktiga författare som nämns mot slutet av boken, är noll (0) av kvinnligt kön. Så även om han hade nåt viktigt att säga, Bradbury, kan jag inte riktigt respektera honom. Visst, han ser saker om framtiden, men den befolkas enbart av män.
2017-08-07
Betyg
En klar favorit för mig.
Var positivt överraskad över hur pass väl boken fungerar ännu idag - både tematiskt och budskapsmässigt. Var smått shockad när jag fick reda på att Bradbury skrev boken lite "á la klipp och klisstra" med några korta historier han aldrig publicerat (Rätta mig gärna om jag misstar mig här). Shocken kom då boken är riktigt välskriven - Bra och trovärdig karaktärsutveckling, välutvecklad värld som ändå lämnar gott om utrymme för läsaren att fantisera, många trevliga literära konnotationer och ett kärnproblem som definitivt ligger och pyr i hjärnbarken många månader efter att man lagt ifrån sig boken.
Betyg
Dystopi om ett framtida samhälle där brandmän startar bränder istället för att släcka dem. Framför böcker ska brännas, folket kan hållas glada genom sport och riktad massmedia i högt tempo. Huvudpersonen är givetvis en brandman som kommer på bättre tankar. Påminner idémässigt mycket om Brave New World men Bradley lyckas inte alls lika bra med att skapa en framtidsvärld, karaktärer eller underhållande dialog. Känns lite outvecklat och blir aldrig så engagerande som ämnet bjuder in till.
2013-07-22
Betyg
Svag trea, blandade känslor. Å ena sidan lite för osammanhängande och oskarp, å andra sidan är vissa partier riktigt läskig dystopi. Skildringen av mindre fick mig att sluta spela candy crush ett tag.
Betyg
En viss besvikelse infann sig när jag läste om den dystopiska klassikern Fahrenheit 451 i sin helhet. Den främsta anledningen var troligtvis att den i skuggan av 1984 och Brave New World inte lyckades skaka om särskilt mycket. Frågan är om det beror på tiden vi lever i, jämfört med världens läge när den skrevs, för när boken gavs ut för första gången klassades den till och med som en skräckroman. Den överdrivna ondska vi idag exponeras för i film, böcker och tv fick dock vissa av karaktärerna i berättelsen att på sin höjd kännas som elakingar i en Disneyfilm. Det finns en bra grund för obehagliga väsen i såväl brandchefen som The Hound, men sekvenserna där dessa får spelas ut upplevde jag som oväntat korta och enkla. Berättelsens mest skrämmande är istället huvudkaraktären Guy Montags fru, som blivit känslomässigt apatisk av mediesystemets hjärntvätt.
Ray Bradburys språk är inte helt enkelt att greppa, i vissa partier känns det väl svamlande och oöverskådligt, vilket delvis sänkte mina förväntningar inför hans andra stora verk The Illustrated Man. Positivt var att han hela tiden lyckades överraska, storyn tog sällan den vändning som man förväntat sig och följde inget typiskt, förutsägbart mönster. Något som kan bli intressant inför Frank Darabonts kommande filmatisering, samtidigt som jag måste försöka få tag på Truffauts omstridda adaption.
http://magnusbergstrom.blogspot.com/2010/02/dystert-men-inte-skrammande.html
Betyg
Överraskar inte så mycket som den gissningsvis gjorde första gången den publicerades. Vissa delar är osammanhängande och ett par väsentliga trådar följs aldrig upp. Det känns lite uppenbart att Bradbury sammanställde romanen av tre, fyra fristående noveller. Enskilda delar av boken är dock fantastiska.