I Christin Ljungqvists andra roman för unga vuxna får Hanna, en av bikaraktärerna från debuten Kaninhjärta, huvudrollen i ett suggestivt thrillerdrama.Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför...
Visa mer
Recensioner
Betyg
För nästan exakt fem år sedan lästa jag första delen i den här, vad det verkar, löst sammanhållna serien. Jag tyckte väldigt mycket om den och köpte ganska snabbt på mig de två andra delarna. Av någon, för mig, okänd anledning så har jag inte tagit tag i Fågelbarn, trots att jag många gånger har tittat på den där i hyllan. Till slut tog jag med den i min avsluta-serierutmaning och, som vanligt, så funkar det. Läs mer på min blogg
2015-07-10
Betyg
Typisk normal bok. Vart halvt underhållen igenom hela resan. Var det någon som sa Meh eller?
Betyg
Alltså, åh. Det blir inte mycket bättre än så här. Så stark berättelse, både de negativa och positiva händelserna. Det är mycket i boken som tar tag i mig och slår omkull mig, eller bitchslappar mig i ansiktet eller får mig att vilja spy, på riktigt. Vissa partier vart så oerhört svåra. Svåra att ta sig igenom och mina händer knöts och magen knöts och det gjorde ont. Men den är så bra, så oerhört bra och välskriven och fantastiskt berättade och jag vill ha mer. Jag vill ha meeeeeer!!!
Betyg
Jag tyckte mycket om Kaninhjärta, men den här var strået vassare. Hanna, som hade en biroll i Kaninhjärta, har här fått en egen historia, en familjetragedi som trots allt slutar i en ljusning. Det är andlöst, spännande och välskrivet. Kristin Ljungqvist har en egen berättarröst och jag ser fram emot att läsa fler romaner av henne.
Betyg
För ungefär ett år sedan så läste jag Christin Ljungqvists debutroman, ”Kaninhjärta”.
Och eftersom jag tyckte nästan exakt likadant om hennes andra bok, ”Fågelbarn”, som jag gjorde om ”Kaninhjärta”, så kopierar jag av den förra recensionen och lägger in nästan samma på den här boken också.
Inte för att den här nya boken var någon kopia av förra, absolut inte, det är två helt olika böcker, men ändå så tycker jag samma om dom.
Boken tillhör kategorin Ungdomsböcker och riktar sig till ”Tonår” eller ”15+”.
Men jag tyckte nog att den kändes som en ”vuxenbok”, även om den i och för sig handlar om barn och tonåringar.
Boken har verkligen många olika sidor. Den var gripande, spännande, välskriven, skrämmande, övernaturlig, och lättläst. Den känns både som ett relationsdrama, en kriminalhistoria, och en skräckroman.
Jag kan verkligen rekommendera boken till alla, oavsett ålder. Och jag ser fram emot att få läsa fler böcker av författaren.
( Läs gärna alla mina bokrecensioner i min blogg, Bims Blogg - http://bimsblogg.wordpress.com/category/bokrecensioner/ )
Betyg
Vi har en pappa som har nära till våld, en mamma som finner tröst hos Gud, två döda syskon och så har vi Hanna. Hanna som vet saker. Hanna som ser spöken i skuggorna och som kan låta saker berätta sina historier för henne genom att ta på dem. Hanna som har övernaturliga krafter, som hon absolut inte får prata om.
Det här är en mörk historia om våld och död och hämndlystna spöken och dysfunktionella familjer, men någonstans finns det en liten gnutta ljus. Hanna tror att sanningen kommer att sätta dem alla fria och hon kämpar för att inte slukas av det nattsvarta mörkret som omgärdar henne. Hon finner styrka i sin egen tro.
Jag älskar verkligen Christin Ljungqvists sätt att skriva, det är det första och det viktigaste. Sedan gillar jag hur hon får karaktärerna att framstå som så mänskliga, de har fel och brister och som läsare vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dem. Är det meningen att jag ska gilla eller avsky? Jag gillar det, att hon inte pekar med hela handen på vilka som är onda och vilka som är goda. Det är upp till läsaren att bestämma, kan man födas ond eller är det ens handlingar som avgör?
Betyg
Det är svårt att inte jämföra den med Kaninhjärta, den är skriven på samma sätt och har ett liknande ämne (spöken)men ändå tycker jag att den här är snäppet bättre. Här blir nämligen spökena mer en bigrej, något som finns i skuggorna och det större temat blir istället om man kan födas ond eller god?
Hur som helst, väldigt bra bok. Betyget visar väl vad jag tycker.