"2019 fyller jag 92. Om jag inte dött eller blivit dement dessförinnan arbetar jag då fortfarande vid tangentbordet som skriftställare. Men har vid det laget rimligtvis inte mycket tid kvar. I sjuttiofem år, ända sedan jag som sjuttonåring började på Värmlands Folkblad har jag vid tangentbordet verkat publikt, först som journalist under volontärtiden, sedan som skriftställare. Efter mer än sju decennier alltså tid för en summering. Ja, även just det som varit och det som ännu är kontroversiellt. I Ett andra anstånd söker jag att i ord och i några viktiga bilder skära upp jaget ända in i pulpan. Det handlar om rannsakanden efter det att jag inte avled i sepsis på Karlskoga lasarett den 16 augusti 2015. Orden har nedtecknats allteftersom från augusti 2015 till juni 2018. Rannsakanden alltså. Inte biografi och än mindre en redovisning av vad jag skrivit och publicerat...
Visa mer
Recensioner
2019-07-08
Betyg 
En skriftställares bekännelser
När Jan Myrdal, 90+, skalar sin egen persons lök är det könet han blottar längst in i lökens mjukdelar.
Läsaren får klart för sig att det är inte bara förnuft, arbete och ideologi som varit drivkrafter i hans rebelliska tillvaro. I jagboken ”Ett andra anstånd” är sexualdriften livsavgörande i det mesta han företar sig från och med uppbrottet från Bromma högre allmänna läroverk.
Könslivet har gett honom de lyckligaste ögonblick av kosmisk njutning och självutplåning men också outhärdlig förnedring och svartsjuka. Kärleken till Maj, hans andra hustru som bedrog honom havande med deras gemensamma barn, är en passionshistoria som förföljer honom genom åren. I intensitet överträffar den till och med hans halvsekellånga relation med konstnären Gun Kessle.
Utan könsdrift funnes det inget liv på jorden, inga vetenskapliga upptäckter och inga politiska motsättningar. På så vis är Myrdals grävande i känslor fundamentalt och värt all respekt. Jag kan ändå uppleva inslag av gubbsjukt snaskande i hans ältande av underlivets betydelse. Jag behöver inte veta i detalj hur en viss kvinnas yttre och inre blygdläppar såg ut eller vem som smittade vilka med gonorré på 1950-talet.
Jan Myrdal ber upprepade gånger om ursäkt för att han skildrar kvinnorna explicit som könsvarelser. Inte ger dem tillräckligt erkännande som politiskt medvetna kamrater och yrkesutövare. Han uppmanar till exempel andra att forska och skriva om livskamraten Gun Kessles gärning.
Självklart är författaren central gestalt i sin egen berättelse med allomfattande rätt att fokusera och utesluta. Jan Myrdal vill blottlägga sanningar och korrigera fegt dramatiserat fejk i tidigare jagböcker. Då och då segrar han säkert i sin brottning med förfluten verklighet.
Att en kelen katt fått ersätta kvinnor som den åldrade Myrdals sängkamrat ger en melankolisk klang åt ”Ett andra anstånd”.
Som alltid vid mötet med Myrdals skrifter imponeras jag även denna gång av hans beläsenhet, arbetskapacitet och nätverk inom politik och kultur.
