
Familjen bortom Lyckliga gatan Blommor förstår enkla meningar, det var Karl-Astrid övertygad om. Karl-Astrid förresten, vilket namn på en kvinna. Hon kom från Hatt-Olles, stugan i backen, och hade tre äldre bröder: Karl-Gunnar, Karl-Ivar och Karl-Gösta. Helt följdriktigt blev syster Astrid en Karl-Astrid i folkmun. Folkmun hade mycket att säga till om här i Eldtomta, söder om söder om Stockholm. Sorunda, så hette bygden. Karl-Astrid är gift med Bernhard, som kommit som en stormvind från havet med en ljungkvist surrad vid masten. Nu väntar de sitt första barn, ett gott stycke upp i fyrtioårsåldern. Det här med barnen har varit deras olycka. Nio missfall genom åren - eller snedresor som kvinnorna kallar det. Karl-Astrid var förvissad om att det skulle bli en pojke. Det var helt klart en gosse som for runt därinne i hennes mörka universum. Hon hade förstå stickat till gossen, omgång efter...
Visa mer
Recensioner
2010-09-09
Betyg
Detta är en väldigt fin och väldigt sorglig berättelse om att lösa sin egen vardag, absolut värd att läsa
(torgbloggen.blogspot.com)
2010-05-21
Betyg
Mycket lättläst bok i ett allvarligt ämne, speciellt som den utspelar sig på 50 och 60-talet. Sorgligt slut men läsvärd. Det finns fördomar kvar än. Roliga namn på personerna, själv har man ju döpt en del som man inte vet namnet på t.ex. "Snabben" för han gick så sakta och "Trippen" för det såg ut som han trippade fram. Karl-Astrid i boken är ju kvinnan som föder Eskil när hon är drygt 40 år, han var tänkt som Birger, efter farfar, men fick heta Eskil av hänsyn till släkten
Betyg
Romanen handlar om en mors kärlek till ett efterlängtat barn - en son med Downs syndrom.
Man får inblick i hur man på femtio-talet betraktade och behandlade barn med medfödda genetiska avvikelser.
När Eskil föds reagerar hans föräldrar väldigt olika.
För modern är det självklart att hon och sonen hör ihop, därmed vägrar hon att lämna ifrån sig barnet.
Förlossningspersonalen vill omedelbart sätta det nyfödda barnet på en institution.
Väl hemma har Bernhard, fadern väldigt svårt att
närma sig sin son. Han anklagar sig själv och blir deprimerad.
Gunilla Linn Persson skriver av egna erfarenheter.
Boken är tillägnad dottern Märta som också har Downs syndrom.
Språket är enkelt och lättläst vilket känns naturligt när handlingen kretsar kring ett litet barn.
Boken om Eskil gav mig mersmak på Gunilla Linn Perssons författarskap.