
"Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig."Här fortsätter Kvothe den fascinerande berättelsen om hur han blev en legend. Vi får följa honom när han tvingas lämna universitetet och söka lyckan utomlands. Han möter adelsmän och rövare, lär sig hemliga stridskonster och följer den mystiska Felurian till Älvalandet. Boken ges ut i två volymer och är fortsättningen till den hyllade "Vindens namn", dag 2 i trilogin Berättelsen om kungadråparen.Gick...
Visa mer
Recensioner
2018-03-06
Betyg
Bland det bästa jag har läst! Kunde inte lägga ifrån mig boken, rekomenderar starkt!
Betyg
Kvothe fortsätter sitt äventyr med gamla och nya vänner.
Kanske stöter han på en och annan fiende? Mmm.
Böckerna om Kvothe kommer bli fantasy klassiker och man skall läsa dem fler än en gång. Detta är sagt av Rothfuss själv, då man får reda på mer kring historien då. Mycket är invävt bland raderna. Mer säger jag inte, utan läs dessa!
Väntar med spänning på fortsättningen!
Tips i väntan på bok 3.. läs The Slow Regard Of Silent Things. Boken om Auri <3
2011-10-03
Betyg
Det finns mycket jag skulle kunna klaga på, bortsett från huvudpersonen som mest är en "douchebag" så är samtliga karaktärer väldigt platta, Patrick Rothfuss har nog aldrig hört talas om uttrycket Kill your darlings och trots att det är andra boken så känns det inte som berättelsen riktigt tagit fart än. Men det fungerar ändå, språket är inbjudande och lättläst utan att någonsin kännas fördummat och andra halvan av boken kommer berättelsen igång något. Trots snigelfarten vill jag hela tiden veta vad som kan hända på nästa sidan.
2011-04-20
Tyvärr lider Wise Man's Fear mer än Name of the Wind av att Trilogin var tänkt som en enda bok, tycker jag. Hela boken känns mer som ett löst stycke i en större handling snarare än en ensam bok. Och även om det inte känns som att huvudpersonen egentligen förändras till en mer osympatisk person blir det mer tydligt att författaren använder honom som ett slags drömjag, eller hur man vill uttrycka sig. Det blir tillexempel väldigt mycket tjejer som han fraterniserar med efter en viss punkt i boken, vilket känns både ointressant och onödigt. Och ursäkterna för de allt mer fantastiska saker som han åstadkommer börjar se ganska bleka ut vid det här laget. Vad jag tycker boken vinner på dock är författarens språk vilket jag tycker både är lättläst och välformulerat. Även den växande känslan gentemot slutet av ingen återvändo, ond bråd död (det där var ingen spoiler) osv. Jag hoppas att serien slutar i tragedi, tror den skulle vinna på det.