År 2000 deltar en äldre man i Förintelsekonferensen i Stockholm. Då väcks ett avlägset minne till liv. Det handlar om en episod under andra världskriget då statsminister Per Albin Hansson uppsöktes av en judisk företrädare som hade en plan för evakuering av ett stort antal judiska barn. Mannen, numera pensionerad tjänsteman i staten, var handläggare av ärendet och hade samtidigt ett förhållande med en norsk judinna, på flykt undan förföljelse i det ockuperade hemlandet. Handlingen i En sorts fred har verklighets-bakgrund och utspelar sig under de dagar då det avgörs om den svenska regeringen ska göra något av planen. Eller om de bara använder sig av den för att få det att se ut som om judarnas öde angick den. Kring denna händelse väver Per Agne Erkelius en berättelse där Per Albins tvekan och dubbelspel står i förgrunden. Per Agne Erkelius, född 1935, debuterade 1961 och...
Visa mer
Recensioner
2011-01-18
Betyg 
Hade tänkt prestera en recension men det får bli en kommentar. "En sorts fred" syftar på Per Albin Hansson-regeringens halvljumma politik för att "hålla Sverige utanför kriget". Men Sverige stod ju inte utanför. De var klämda mellan Tyskland och de allierade. Man spelade ett spel för att inte reta Tyskland men inte heller ställa sig helt på tyskarnas sida. Spela oåtkomlig, kallas det visst på krognivå. Erkelius har tagit fasta på något som Per Albin (med flera) helst sett aldrig hade kommit fram. Det enda trevliga är att det är en flyktig bekant till mig från studenttiden som först grävt fram uppgifterna om de 20 000 judiska barn som de allierade bad Sverige ta emot. De erbjöd sig att betala för dem och lovade att de inte skulle stanna i Sverige efter krigsslutet. En rabbin tillbringade månader i Sverige med att försöka övertala både regeringen och de judiska sammanslutningarna att förbarma sig. Alla visste ju egentligen vad som skulle hända dessa barn annars. Men realpolitiken, över en nubbe och en pilsner och bröd, ost och sill tog överhanden över samvetet. Man schabblade bort tillfället, medvetet. Man höll de allierade på halster och gav sken av att man hade tänkt ta emot barnen. Man förhalade och förhalade till dess andra skeenden tog vid och allt rann ut i sanden. Det är en sorts fred. Och Erkelius fångar den axelryckande, frånvända och likgiltiga människan så på kornet att jag befann mig i en slags chock långt efter avslutad läsning.
