#1 på DN:s lista över böcker att se fram emot hösten 2021 * "Ett mästerverk." New York Times * Finalist till Bookerpriset 2020 Zimbabwe, sent 90-tal. Tambudzai är inte längre ung. Som den enda i sin familj utbildade hon sig och lämnade hembyn för ett liv i det myllrande Harare. Men vad blev det för liv? Nu bor hon på ett slitet gästhem efter att ha sagt upp sig från sitt arbete som copywriter på en reklambyrå eftersom hon inte längre stod ut med att hennes vita kollegor tog åt sig äran för hennes arbete. Men varje försök att skapa sig en framtid möts av nya besvikelser tills hon en dag går över gränsen.En kropp att sörja är ett porträtt av en kvinna vars liv rymmer ett helt lands historia och kantrade framtidsutsikter. Frihetskriget genomsyrar fortfarande tillvaron, samtidigt som den nya världens obarmhärtiga ekonomiska villkor står i vägen för...
Visa mer
Recensioner
2021-09-21
Betyg 
En kropp att sörja av Tsitsi Dangarembga är en fängslande berättelse om en tillvaro fylld av orättvisor, vanmakt och frustration i ett samhälle där det alltid innebär en fördel att vara man framför att vara kvinna, där det alltid är bättre att vara vit än att vara svart. I Zimbabwe.
Enligt gammaldags byuppfostran visar man omtanke om sina medmänniskor. En omtanke som kan vara lika kvävande som den unkna lukten från en säck gammalt majsmjöl.
Men i staden har omtanken försvunnit. Här värnar alla om det lilla de har lyckats skaffa sig och har inte tid att hjälpa någon annan, eller knappt vara hövlig. Man beundrar den som tar för sig i livet, oavsett på vilket sätt. För kanske är det bara den som kan roffa åt sig som självständigheten tillhör. Alla är mänskligt kapital, med enbart det värde som andra tillmäter dem. Det är enklast att gömma sig i massan för att håna den utsatte, allt för att slippa bli den hånade i den mobbningskultur som utvecklats.
Det är ett fredsälskande land, alltså talar man inte om grymheterna som skedde när landsmän vände sig mot varann i krig.
Tambudzai har lämnat sitt jobb som copywriter för att de vita männen satte sina namn på hennes slogans och jinglar. Nu ångrar hon sig, vad ska hon med principer till när hon inte har några pengar?
Skräcken för att inte ha kommit tillräckligt långt på vägen mot trygghet och ett drägligt liv, bort från hembyn, återkommer ständigt. Hon drömmer om att få det bättre. Om en man som kan ge henne ett bekymmersfritt liv, för det är enklare än att försöka åstadkomma det själv. Eller att ta sig iväg. Till Europa eller Sydafrika där man kan ha råd med en klick jordnötssmör till grönsakerna och en parfymerad tvål att tvätta sig med.
Hon kan ganska enkelt få ett arbete om hon nöjer sig med något som avlägset har att göra med hennes utbildning och kompetens. Frustrationen driver henne mot sammanbrottets gräns och förbi. Inte förrän hon tar sig långt bort från allt som kan kallas hemma blommar Tambudzai ut, bara för att både ryckas upp och så småningom planteras i ny jord av sin familj. Det hon kämpat för att ta sig bort ifrån är det som hjälper henne tillbaka, hem och upp.
Martin Fabian gillar
