
"31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart.Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats...Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom.Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den...
Visa mer
Recensioner
Betyg
En briljant artist som dessvärre inte håller måttet när det kommer till romaner. Viktigt ämne om rasism och utanförskap men romanen når inte hela vägen fram. Dialogerna känns konstlade, ibland tror jag det beror på (vad jag antar) den svenska översätttningen av faderns amerikanska. Känns dessutom märkligt att läsa begrepp som ”den vite mannens kvinnor” i en bok som handlar just om viljan att få vara sin egen, sig själv. Men den viljan tycks alltså inte stäcka sig över könsgränserna? Nej, håll dig till musiken istället Timbuktu.
2017-12-12
Betyg
”På min vänstra hand har jag en grupp små vita fläckar som liknar en karta över en ögrupp. Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt och vitheten inom mig håller på att breda ut sig.
Men det gör den aldrig.”
I En droppe midnatt söker musikern och debattören Jason Diakité efter sin identitet och ursprung. Glåporden som den bruna lilla pojken får höra på skolgården i Lund gör att han inte vet till vilken grupp han hör hemma i. Med en vit mamma och en svart pappa båda från USA vet han inte om han är svart eller vit, svensk eller amerikan. Det är de tankarna dom är startskottet till jakten på hans släkts historia.
Ärligt skildras Diakité förhållande med sin pappa Madubuko och det är dennes ursprung som för Diakité till bomullsfälten i den amerikanska södern. Madubuko vill inte att Jason ska resa till landet som han en gång lämnade för att kunna få en mer rättvis chans i livet. Trots detta reser Diakité till South Carolina där han med egna ögon bevittnar den maktstruktur och den strukturella rasismen som fortfarande genomsyrar det amerikanska samhället.
Det är en välskriven men fakta tung släktbiografi som pendlar i tiden och där musiken som har format Diakité finns med mellan raderna. Den ger en inblick i vardagsrasismen som mörkhyade får uppleva och är viktig för att skapa debatt kring ämnet. För att hänga med bland alla låttexter och människorättskämpar krävs en del förkunskaper och ett Spotify-konto.
2017-11-25
Betyg
Läses med fördel jämte Spotify! Efter denna bok är Timbuktu en helt annan för mig
2017-04-10
Betyg
Så mycket sorg och så mycket olösta problem, så mycket rasism som fortfarande frodas här och i "Världens största demokrati". Ett försök att komma vidare i livet och bli av med de stigman som förföljer oss... mycket läsvärd!