Den tredje volymen av Lars Noréns stora dagboksverk Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt....
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
