EL PRIMER CL SICO DEL SIGLO XXI, PREMIO PULITZER M S DE UN MILL N DE EJEMPLARES VENDIDOS EN TODO EL MUNDO «El jilguero es una de esas rarezas que aparecen pocas veces, una novela literaria escrita con audacia, que conecta con las emociones del lector. Un triunfo. Stephen King, The New York Times Al empezar El jilguero, entramos en una habitaci n de hotel en Amsterdam. Theo Decker lleva m s de una semana encerrado entre estas cuatro paredes, fumando sin parar, bebiendo vodka y masticando miedo. Es un hombre joven, pero su historia es larga y ni l sabe bien por qu ha llegado hasta aqu . C mo empez todo? Con una explosi n en el Metropolitan Museum de Nueva York hace unos diez a os y la imagen de un jilguero de plumas doradas, un cuadro espl ndido del siglo xvii que desapareci entre el polvo y los cascotes. Quien se lo llev fue el mismo...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Jag har precis läst ut den och Wow vilken bok. Älskar den så mycket, tycker att den t om är bättre än Den hemliga historien som är också riktig bra. Men Steglitsan fångade mig mer, Karaktärerna var mer intressanta och berörde mer, självaste handlingen kunde jag inte släppa, ville veta mer och hoppades att det skulle gå bra för Theo, att han äntligen skulle ordna upp sitt liv.
Handling & Tema : 5/5
Karaktärerna: 5/5
Miljöbeskrivning: 4/5
Språk och berättarkonst: 5/5
5/5 i helhetsbetyg
Betyg
Efter allt prat om denna bok var det inte utan förväntningar jag började läsa den. Hon kan formulera sig och hennes person- och miljöskildringar lämnar inte mycket att önska. Men ibland önskar man att hon gjort lite som Brahms: låtit pärlorna rinna över bordskanten. Det är också en konst "to kill your darlings" och jag tycker att den på så vis liknar Lydia Sandgrens "Samlade verk": formuleringsfäbless och många lärda referenser till höger och vänster. Sådant som egentligen varken bygger upp handlingen eller för den framåt.
Om den kortats ner ett par hundra sidor hade den märkliga och fängslande historien blivit ett mästerverk för själva historien gör att man ändå vill läsa den till slut även om man efter 5-6 hundra sidor mera skummade över alla utvikningar.
2022-07-08
Betyg
Inte riktigt lika bra som "Den Hemliga Historien", men väldigt spännande och välskriven!
Betyg
Det var en lång bok, som har tagit lång tid att ta sig igenom. Fördelen med böcker som tar längre tid är att man hinner lära känna karaktärerna på ett alldeles speciellt sätt. I Steglitsan var det många karaktärer som växte i och med antalet sidor. Theo, Hobie, Theos mamma, Boris... till och med Theos pappa växte som karaktär och var inte rakt igenom svart eller vit. Också en alkoholist har sina gråskalor.
Jag måste säga att mina förväntningar var väldigt höga, och att de tyvärr inte uppfylldes till fullo. Det är så många som lovprisat boken att jag hade förväntat mig så mycket mer. Kanske är det orättvist mot boken att döma den mot vad andra har sagt, men jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken. Jag älskade mystiken i Den hemliga historien, det som lågt dolt och förblev magiskt mytologiskt. I Den lille vännen var det istället den amerikanska landsbygden som trollband mig. I Steglitsan blir det lite väl mycket personlig misär och nedstämdhet för min smak. Theo är relativt svår att fatta sympati för och det var tungt att därför "tvingas" umgås med honom under nästan 800 tidningstunna sidor. När Boris dök upp i bilden suddades det tråkiga ut, och pojkarnas relation var en dröm att läsa om - destruktiviteten till trots. Men när det var dags för Theo att börja om på ny kula i New York var det återigen lite tomt att lämnas ensam med honom. Jag gillar mer de karaktärer som rör sig i Theos närhet än Theo själv, om man får säga så.
Trots sin längd var boken lättläst. Den var liksom inte tung i läsningen. När jag väl satte mig med den plöjde jag ganska många sidor åt gången, det var fint flyt i språket och en väldigt noggrann och bra översättning. Det är väl historien i sig som inte riktigt når ända fram. Jag är åtminstone glad att jag äntligen har läst boken, den hade stått på min att läsa-lista allt för länge. Skönt att vara ute på andra sidan och ha berättelsen inom mig!
2016-09-30
Betyg
Otroligt bra bok! Tjock och tog mig jättelång tid att läsa, men jag njöt av varje sida. Handlar om en pojke/man och hans liv som från 12-årsåldern kom att cirkulera kring målningen Steglitsan.
Betyg
Väldigt välskriven och intressant historia. Fascinerande att Tartt lyckas med att mot slutet bygga upp en svalare sympati för huvudkaraktären, det är en ovanlig upplevelse som läsare. Det som drar ned betyget lite är att det ibland var lite väl långa beskrivningar av sådant som kanske egentligen inte var viktigt för boken. Det kunde ibland verka som att författaren fastnade i vissa spår som boken kunde varit utan, vilket gjorde boken lite seg emellanåt.
2015-11-25
Betyg
Bra men för lång och för besrkivande. Svår att komma in i på grund av för mycket detaljer och långdragen början. Boken borde vara hälften så lång.. Men ändå spännande och bra!
Betyg
Detta var inte vad jag förväntat mig. Det som förvånade mig var hur stor del av boken som innefattade knark. Detta blev emellertid för mycket tyckte jag som hellre hade bytt ut hälften av sidorna med knark till mystiken med tavlan eller möjligtvis tiden med Andy. Andy som för övrigt var min favoritkaraktär i boken. Tartt skriver verkligen på ett tillgängligt, djupt och bra sätt, trots att boken var lång, gick det fort, då boken var såpass bra.
2015-07-28
Betyg
Varför 782 sidor? Om man tog bort mycket av drogerna hade den inte behövt vara så förbannat lång. Inte alls lika bra som de tidigare böckerna. Men hon skriver bra så den sätter sig ändå. Men jag ville bara att den skulle ta slut.
2015-02-15
Betyg
Ödesmättad berättelse som tar läsaren till flera olika och ibland osannolika miljöer . Otäck .
2015-01-02
Betyg
Tycker inte att den helt lever upp till den enorma hypen. Kanske för att det inte är min genre (spänningsroman). Mycket lättläst, sidorna rasslar förbi. Men jag tycker att det är för mycket, historien kunde berättats med betydligt färre ord. Är man okoncentrerad en stund missar man faktiskt ingenting. Och språket blir aldrig snyggt, bara berättande. Dock måste jag säga att de 10-15 sista sidorna styrde upp det rejält, men det var kanske lite sent med tanke på att det finns nästan 800 sidor totalt. En mycket stark trea dock, snudd på en fyra. För en som är van vid och gillar genren är den säkert värd mer.
Ett citat från femtonde sidan från slutet, som faktiskt beskriver ganska väl hur jag själv kan känna inför gammal konst. "Du ser en målning, jag ser en annan, konstboken ser den från ytteligare ett håll, damen som köper vykortet i museishopen ser något helt annat, och då har vi inte ens nämnt alla de människor som tiden skiljer oss från - fyrahundra år före oss, fyrahundra år efter att vi är borta - målningen kommer aldrig att te sig likadan för någon, och den stora majoriteten av människor kommer aldrig överhuvudtaget att drabbas av den på ett djupare plan...".
Det svindlar lite, när man tänker på alla de som sett och vidrört ett föremål under lång tid. Det tycker jag är coolt.
Betyg
"Vi har konsten för att vi inte ska dö av sanningen" (Nietzshe) "Man kan betrakta en bild i en vecka och aldrig tänka på den. Man kan också betrakta en bild under en sekund och tänka på den hela livet" Sådär helt underbar så att jag läste den sakta för att jag inte ville att den skulle ta slut, djup som det mörkaste vatten. Ser Theo och Boris framför mig, slöa dagar i Vegas till Radiohead, ett stökigt pojkrum, luftkonditionering och persienner. Ett virrvarr av droger och självdestruktivitet. Boris som stjäl och dricker rysk vodka, kaotisk men levande. Det känns som de för alltid har blivit en del av mig, två trasiga pojkar som var varandras livboj i en tillvaro där allting annat var ostabilt. En vänskap alltför intensiv för att hålla. Älskar Herbie och källaren med antikviteter. "Det är inte kött och blod utan hjärtat som gör oss till fäder och söner" (Schiller) Om hur Theo försöker skapa en tillvaro, få livet att fungera, tills han möter Boris igen många år senare. Det finns så många fantastiska karaktärer i en den här boken. Xandra med tabletterna och pappan i kostym med vadslagningar och kasinon. Barbours fina våning, först med Andy som var rädd för havet och sedan hans söndriga mamma. Lilla Pippa med samma slags sorger, som kan lyssna och fråga, hon med det stora röda håret. Det är här en bok som lever kvar inuti en, långt efter att man har läst ut den.