Du och jag, farsan

Åkerström, CajsaStina

| 2010

Fred Åkerström var en av de främsta vistolkarna i 1960- och 70-talens visvåg. Här berättar hans dotter CajsaStina med kärlek, sorg och saknad om sin när- och frånvarande far. "Den rungande tystnad som min far lämnade efter sig när han försvann ur mitt liv för 25 år sedan, ekar i mig än i dag. Jag var 17 år då, 1985. Alla dessa ord och meningar som aldrig utväxlades mellan oss, dessa frågor som aldrig blev besvarade. Vi hann inte mötas, på lika villkor - trots min biologiska ålder var jag rent mentalt 8-9 år då han gick bort. Den monumentala respekten för honom - skräcken - frös min inre klocka. Under en period av flitigt tågpendlande i samband med en skivproduktion för några år sedan började jag skriva ner vad som skulle kunna liknas vid ett fiktivt samtal mellan oss; minnena fick åter liv - barndomsminnen av himmelsk, berusande glädje … men också av förlamande rädsla och förtvivlan....

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Helena ES

2016-01-22

Betyg

Fin och rörande beskrivning av två människors tidiga livsvillkor och relationen mellan far och dotter. Speciellt intressant när det handlar om musiker som jag periodvis har lyssnat en hel del på.

Charlotta CG

2012-03-26

Betyg

Jag gillar verkligen både Cajsa Stina och Fred och det är en stark historia. Oerhört att få ta del av denna självutlämnande berättelse om en uppväxt och om hur det är att leva med en trasig far. Däremot har jag svårt för att hon valt att skriva boken i andra person som ett slags brev. Det fungerar inte riktigt utan blir mer att man retar sig på den name-dropping som förekommer och det blir lite väl snyftigt och ursäktande ibland även då man tycker att Fred är en riktig drummel. Boken hoppar också väldigt i tid här och där vilket är förvirrande och den tar alls inte upp mammans roll i Cajsa Stinas välmående. Nog måste mamman ha vetat hur Fred var även om han hade rätt till umgänge med sin dotter? Detta framgick inte och det irriterade mig som läsare då jag bara fick halva storyn även om hon naturligtvis inte vill lämna ut sin mamma hur som helst. En svår balansgång som inte riktigt lyckas. Vi får år efter år av skollov och några längre perioder och jag undrar hela tiden varför hon inte stannade i Kalmar mer? Där tycktes hon ju må bra. Det framgår inte riktigt vilken känslosam kraft som var i gång när hon drogs till sin far eftersom Cajsa Stina skriver så flyktigt om det. Synd.