Du måste tala om för barnen att jag älskar dem

"Smärta är inte rätt ord. Det är något annat. En skärseld. Ett inferno. Brinnande olja täcker min kropp och rinner ned i min hals. Någon hugger knivar i mina ögon. Jag ser ingenting men känner hur brännblåsorna spricker som korvar som legat för länge i stekpannan. Del för del slutar jag fungera. Snart finns jag inte längre. Hur kan de inte förstå? Varför gör de ingenting?!"  Orden är Henriks, som inifrån sitt helvete berättar hur det känns när kroppen täcks av brännskador, när skinnet ramlar av i stora sjok och hans kropp stänger ner, organ för organ och sinne för sinne.    Under påskveckan 2017 gick 37-årige Henrik Bylund från att vara helt frisk till att vara döende. Från att vara en stark och glad trebarnsfar till att vara allvarligt brännskadad på både utsidan och insidan av kroppen. Efter att i flera dagar ha kämpat för sitt liv utan att få hjälp, fick han till slut diagnosen...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Betyg

😢Denna bok var så oerhört gripande & skrämmande.
Många tårar föll ner för min kind jag känner med denna fam & denna bok sätter spår i ens hjärta.
💜💜💜💜💜 av 5st😢😢😢😢

Betyg

En gripande, sann berättelse som går snabbt att läsa. Det som drabbat Henrik och hans familj berör, samtidigt som jag ser svårigheterna i att skriva en riktigt medryckande biografi. Det är lätt att viktiga händelser staplas på varandra och för de inblandade är förstås alla känslor närvarande, liksom händelseförloppet följer en korrekt tidslinje. Men det är viktigt att även läsaren känner av samma sak, samma känsla. Här saknar jag dessvärre ett djup och en innerlig närvaro som jag tror hade kunnat åstadkommits genom ett mer tydligt berättande med dialoger och miljöbeskrivningar som låtit mig som läsare leva mig in hos de inblandade.

Betyg

Stark, fin & gripande!

Betyg

En otroligt gripande skildring om ett oväntat och ovanligt sjukdomsförlopp. En dag blir plötsligt Henrik sjuk, och ingen förstår vad som händer. Från att vara en helt frisk familjefar blir han brännskadad på både insidan och utsidan av kroppen, och ingen vet om han kommer att överleva. Henrik själv är övertygad om att han inte kommer att göra det, och han får Pia-Lotta att lova att tala om för barnen att han älskar dem.

För en som i omgångar har knaprat receptfria mediciner som om det vore nonstop, är det här en skrämmande läsning. Det är också obehagligt att se hur Henrik först bemöts av vården, och hur han tar på sig skulden. Det ger väldigt mycket för läsningen att både Pia-Lottas och Henriks perspektiv får ta plats, som läsare får man förståelse för båda sidorna och det är en historia som lämnar spår i mig som läsare. Jag kramade extra mycket på mina barn under de dagar jag fick följa Henrik och Pia-Lotta. Som andra del i boken har några med nära relation till familjen (och vissa familjemedlemmar) intervjuats av Marika Rasmusson och det ger också historien ett extra djup. Speciellt fint är det att läsa intervjuerna med två av barnen, men också med svägerskan som sitter mycket hos Henrik så att Pia-Lotta kan vara med barnen.

Det är en historia olikt något annat jag har läst, och på något sätt känns den overklig, eftersom det är något man hör så sällan om. Däremot är det en väldigt viktig historia, så att andra kanske inte behöver uppleva den här sjukdomen på samma dramatiska sätt som Henrik var tvungen att göra. Den ger också väldigt skiftande beskrivningar av den svenska sjukvården, och jag tycker att det är bra att få läsa om både bra och dåliga upplevelser knutna till samma sjukdom, personer och historia. När Henrik får komma tillbaka och se dem som tog hand om honom i Uppsala gråter jag floder.

Men det är inte bara sorg och hemskheter, det är också ljusglimtar och humor. Det är som att få kliva in och bli en liten del i familjen Bylund för en stund, och något jag kommer att minnas väldigt länge.