Drood

Betyg

En fängslande bok!

Betyg

Drood är berättelsen om Charles Dickens sista fem år i livet, sedda och berättade ur författarkollegan och vännen Wilkie Collins perspektiv.
Den 9:e juni 1860, på dagen fem år före hans död, spårar Charles Dickens tåg från Paris ur vid Staplehurst. Dickens är en av de första att ta sig ur sin vagn och börja försöka hjälpa de skadade. Där, bland döda och lämlästade, blödande och skrikande, träffar han på den figur som ska komma att betyda så mycket under de kommande fem åren. Drood är blek, smal, tycks sakna ögonlock, näsa och ett par fingrar, och är klädd i en ålderdomlig och malplacerad kappa.
Några dagar senare återberättar Dickens händelsen för sin vän Wilkie Collins. Han nämner också att han måste söka upp denne Drood igen. Det är början på en jakt som för Dickens och Collins till Londons allra värsta och mest illaluktande slumkvarter. Via Opium Sal's förs de till Saint Gastly Grim's kyrkogård och vidare ned i katakomberna och kloakerna i Undertown.
Drood är ingen ren skräckroman, även om den har inslag av klassisk skräcklitteratur. Kanske kan man beskriva den som en hybrid. En del psykologisk thriller. En del historisk roman. En del fiktiv biografi. Och en del skräck.
Det är just dragen av historisk roman och fiktiv biografi som gör de drygt 700 sidorna till behaglig läsning, trots att boken bara i korta avsnitt kan kallas spännande. Simmons bjuder på en mysig och inte helt igenom konventionell skildring av livet i de mer artistiskt lagda kretsarna av den viktorianska överklassen och ett väldigt annorlunda porträtt av Dickens.
Simmons väljer att inte ge oss en sentida beundrares bild av den Oefterliknelige, utan i stället en samtida väns och konkurrents. Den Dickens vi möter är inte i första hand det sociala engagemangets eller idyllernas. I stället ligger fokus på de mörkare sidorna. De märkliga omständigheter under vilka han försköt sin fru. Den till storhetsvansinne gränsande självgodheten. Föraktet för svaghet.
Den huvudsakliga behållningen av Drood är dock den indirekta skildringen av berättaren, William Wilkie Collins, författare till böcker som The Lady in White och The Moonstone. Simmons lyckas få mig att pendla mellan avsky och sympati för denne på det hela taget ganska otäcka karaktär. (Hur rättvis skildringen är mot den verklige Wilkie Collins har jag ingen aning om.) De negativa dragen är lätta att lista: Collins är djupt misogyn, plågsamt självtillräcklig, föraktfull mot tjänstefolket och driven av avundsjuka. Han beklagar sig ständigt över sina krämpor och koketterar närmast med sitt opiumberoende. Ändå kommer jag allt som oftast på mig själv med att sympatisera med Collins, eller i alla fall förstå honom. Simmons har här lyckats med ett riktigt spännande porträtt av en förstapersonsberättare.
För den som är ute efter ren skräck- eller spänningslitteratur kan jag inte rekommendera Drood. Inte heller för den som letar efter riktigt djupa och intressanta personskildringar eller en informativ historisk roman. Men om du kan tänka dig en blandning som ger dig i alla fall något lite av alla dessa kvaliteter kanske Drood kan vara något.