Drakviskaren

Betyg

Detta är Lovisa Wistrands debutbok och första delen i Alvblodstrilogin. Det är en klassisk fantasybok i den meningen att det finns alver, magi och drakar.

Jag blir med detsamma imponerad på den rika uppbyggnaden av världen som ligger till grunden för berättelsen. Alverna har ett eget språk som skrivs ut i boken för de som vill grotta ner sig det och lära sig meningar på språket. Det finns även egna mått för tid och längd. Detta är inget som stör handlingen utan det är fint invävt och inger en känsla av att det är en egen värld som man befinner sig i.

Det är ett fylligt språk och detaljrikt, men det flyter på lätt ändå. Handlingen rör sig snabbt i den meningen att den är ständigt spännande men ändå så skyndar den sig inte fram utan den stannar kvar i de olika skeendena i berättelsen och låter en uppleva dem ordentligt. Det är en svår balans att hålla och Lovisa klarar det exemplariskt, det blir aldrig långtråkigt och det blir aldrig heller för mycket av det goda på en och samma gång.

Huvudkaraktären är en stark kvinna som inte vill följa de lagar som hennes folkslag har satt upp för henne. Hon får möta motstånd och får stå ut med det ena och det andra men hon viker sig inte och står på sig. Gillar också att allt inte är så enkelt att skilja på rätt och fel, gott och ont, det finns en stor gråzon. Allt är kanske inte helt och hållet som man tror från början.

Jag rekommenderar denna varmt till alla som gillar fantasy och vill ha en gedigen världsbyggnad, starka känslor bland karaktärerna (kärlek som hat) allt i en fin förpackning. Den ger mersmak och jag ser framemot andra boken och att få fortsätta läsa vad mer som kommer hända i denna värld.

http://hakanshylla.blogspot.se

Betyg

Tack Whip Media och Lovisa Wistrand för recex!

Drakviskaren är första delen i Wistrand trilogi Alvblodstrilogin. Denna handlar om Iszaela, vars stad bränns ner och folket omkring henne dör av hennes fiende - Akares. När hon får veta att hennes syster blivit kidnappad av den mannen ger hon sig ut för hämnd. Men då händer det ofattbara, hon faller för den person hon minst skulle falla för.

Det här är den fjärde boken jag läser av Lovisa Wistrand och det som gör att jag alltid faller för hennes böcker är hur roliga, unika och fängslande hon lyckas bygga upp sina karaktärer. Det spelar ingen roll om ingenting händer eller om massvis av saker händer, jag vill enbart hänga med dessa karaktärer. Och så är fallet även i Drakviskaren. Iszaelda är en så fantastisk rolig huvudkaraktär, men hon har även ett djup i sig som gör att hon känns trovärdig.

Världen som Wistrand har byggt upp är enorm och det är så mycket detaljer kring den som är så lätt att glömmas bort i all text som boken består av. Vissa perioder nämns hur mycket information helst och jag vet inte om jag kommer ihåg ens hälften, och det gör att världen för mig blir svår att till fullo förstå. Och det är så orättvist, för världen hon bygger upp är så så så fantastisk.

Jag skulle varmt rekommendera denna till alla som vill ha ett riktigt bra fantasyäventyr i en värld som är unik och som innehåller karaktärer som du faller för och vill allt gott. Även om du är ute efter ett äventyr som du vill sträckläsa, för tro mig, trots storleken på denna tegelsten så svishar man igenom den på oerhört kort tid.

Nu vill jag enbart dyka ner i nästa del i serien, Demonviskaren!

Betyg

Drakviskaren är första boken i Alvblodstrilogin, skriven av Lovisa Wistrand. Iszaelda är en ung solalv som drivs av hat och hämndlystnad mot Akares, den onda stjärnalven som bränner hennes by till grunden och ... Ja, mer vill jag inte avslöja här, inte mer än att hon ger sig ut på en resa för att förgöra honom. Det är bara det att kvinnliga solalver inte får bruka vapen ... Något Iszaelda inte kunde bry sig mindre om, i flera års tid har hon tränat i smyg.
Vi får följa Iszaelda på en resa genom skogar och djungler, underjordiska gångar och i luften. En livsfarlig resa som bjuder på både kärlek, våld, drakar, magi, ambivalens och beslutsamhet. Ända tills hon tvingas ta ett avgörande beslut, ett beslut om liv och död.
Iszaelda är en tuff tjej som inte alltid är särskilt sympatisk, ändå kan jag inte låta bli att gilla henne, för vem är egentligen genomgående god?

Jag ser mycket fram emot att läsa den spännande fortsättningen "Demonviskaren" och hoppas på att få se mer av den fantastiska värld Lovisa byggt upp.

Betyg

Börjar väldigt bra med en intressant värld och intressanta premisser. Tyvärr har jag svårt för huvudkaraktären och hennes val. Hoppas på en vuxnare Iszaelda i uppföljaren.

Betyg

Älskar den! ❤️

Lovisa Wistrands bok ”Drakviskaren” är nog den bästa svenska bok jag någonsin har läst! 😍

I vanliga fall läser jag inte böcker skrivna av svenska författare men detta var en bok jag faktiskt kände det där ”måste ha” behovet.

Jag är otroligt glad att jag läste boken eftersom det nu är en av mina favorit böcker. Jag älskade hur fartfylld berättelsen var och hur inte ett enda kapitel inte var spännande.

Det var enkelt att älska karaktärerna i boken och jag hade bara efter ca 100 sidor bestämt mig för att Iszaelda, Netharu’el och Akares var mina favorit karaktärer (senare även Nyx).

Jag har alltid varit den personen som älskar ”bad boys” när det kommer till böcker, så det var inte svårt för mig att tycka om Akares. För hur kan man inte tycka om honom? Han är eldigt charmig.

Att Lovisa har valt att skapa sina egna ord ger boken det lilla extra. Svärorden ”saxx” och ”eldigt” kommer från och med nu vara mina favorit svordomar. För alltid.

Nu väntar jag ivrigt på ”Demonviskaren”!

Jag vill tacka @lovisa_wistrand för att hon signerade min bok. Det gjorde mig otroligt glad! Efter att ha läst denna bok fick jag även tillbaka lite av skrivglädjen och känner nu själv för att börja skriva igen, tack!

❤️Du kan hitta min recension + en kreativ bild där boken är i fokus på min Instagram: @sannareads

Betyg

Solalven Iszaelda har alltid hatat stjärnalvernas ledare. Det räcker att hon hör hans namn - Akares - för att hon ska vilja dräpa honom. När Iszaelda inte får någon förmåga, så som alla andra kvinnliga solalver får vid 21 års ålder, känner hon uppgivenhet. Uppgivenhet leder till desperation. Desperation leder till fängelsehålan.

När hon väl lyckas ta sig ut är det redan för sent. Stjärnalverna, med Akares och hans fruktansvärda drake i spetsen, har bränt ned hennes by till grunden och dödat de hon älskar.

Iszaelda ser sin chans att en gång för alla döda Akares, och hon tar den. Istället är det hon själv som nästan dör. Nästan, om det inte vore för Motståndet - en samling stjärnalver med svart magi, tränade till fysisk perfektion, som inte är allierade med Akares.

Tillsammans med dem påbörjar Iszaelda en resa, och en jakt, som ingen solalv innan henne har gjort. Under resans gång samlar Izsaelda på sig både vänner och fiender, men det är relationen som växer fram mellan Iszaelda och hennes mästare som ska visa sig bli avgörande, för precis allt och alla.

Ja, i vilken ände börjar man? Min egen resa med "Drakviskaren" har varit lång och krokig. Stundtals har bokens 599 sidor avskräckt mig från att läsa; andra gånger har jag inte velat att boken någonsin ska ta slut. När berättelsen väl drar igång är den helt makalöst fantastisk. Jag hade bara lite svårt att komma in i den, och det kan likväl ha berott på mig själv.

Huvudkaraktären Iszaeldas inre (och yttre) styrka, driv och handlingskraftighet gör mig villig att helt bortse från hennes mindre angenäma sidor - hon kan vara lite väl tjurskallig och självisk ibland. Den inre konflikten som plågar henne gör henne levande och relaterbar. Den får mig att förstå, och stå bakom, hennes ibland impulsiva och ogenomtänkta beslut.

"Drakviskaren" har allt. Magi, mystik, spänning, vänskap och kärlek; sagoväsen, drakar (!), och flera distinkta konstspråk. Den klassiska fantasyn viskar med sin ständiga närvaro i språket och världsbygget, medan handlingen känns mer nutida än 1900-tal. Det gör att berättelsen känns både fräsch och modig.

I kokböcker och kockprogram får vi lära oss att fler ingredienser inte alltid är en fördel, men Lovisa rör om i grytan med enorm omsorg. Till en början mysputtrar det. Sedan sjuder allting ihop till nära perfektion, innan det börjar stormkoka. Det märks att Lovisa älskar det hon gör, samtidigt som hennes talang är få förunnad.

När jag efter sista sidan slog ihop pärmarna kände jag den där tomma ensamheten som smyger sig på när något omtyckt, älskat, tar slut. Sen gick det upp för mig att uppföljaren "Demonviskaren" redan står och väntar på mig i min nya, tjusiga bokvagn. Till på köpet är den signerad, något jag kommer att vara väldigt mallig över när Lovisa lägger hela världen under sina drakvingar.

Betyg

I drakviskaren får man följa den rebelliska solalven Iszaelda, en stark kvinnlig karaktär som jag fattade tycke för direkt. Iszaelda drivs av hat och hämndbegär i sin jakt på Akares. Hennes väg korsas av den ståtlige stjärnalven Netharu’el som hon får en slags hatkärlek till, stundvis så blir monologen dem emellan lite flamsig men inget som stör. Det är en riktigt spännande bok fylld av ond bråd död, hämnd och passion. En del ord så som namn på platser, personer och måttangivelser är lite kluriga och man får återgå till bokens ordlista ett par gånger i början, men när man väl kommer in i boken så går det betydlig lättare. Riktigt spännande fantasy som håller sin läsare på halster in i det sista. Lovisa skriver väldigt målande med väl uppbyggda karaktärer och en bra miljöbeskrivning. Med stor sannolikhet kommer Lovisa Wistrand att bli ett namn väl känt inom fanrasygenren.

Betyg

Det finns faror med böcker som man har läst mycket om, som man har sett att många läser och tycker om. Den största faran är att man har alldeles för höga förhoppningar på boken.

Jag har sett både höga och låga ord om Drakviskaren. Jag har bland annat läst att boken är banbrytande och helt egen men jag har också läst att det är mer erotik än fantasy.

Jag vet inte om jag håller med någon av dem.

Erotik är det definitivt inte. Den som tror det skulle nog behöva öppna upp den typen av böcker. Visst är det erotiskt på sina platser, men det är inget som tar över boken. Istället skulle jag säga att det är absolut fantasy. Men jag, som inte har läst så mycket andra böcker av den här typen av fantasy än Bilbo, tycker inte att de skiljer sig åt alldeles för mycket i stil.

Drakviskaren är en genomarbetad bok, det märks tydligt att Lovisa Wistrand har haft en klar riktning med sin berättelse och hon gör det snyggt på många ställen. Helt egenskapade språk och tidsbeteckningar. I ärlighetens namn trodde jag i början att jag skulle störa mig oerhört och behöva bläddra tillbaka för att veta hur lång tid saker tar (tack och lov för små definitioner i början av boken) men det behövdes inte alls. Det störde inte berättelsen alls, utan gav den en djupare karaktär, tycker jag. Men samtidigt är det en väldigt lång inledning på en serie, som kanske skulle kunna mått bra av att antingen kortas ner lite, eller delas upp i fler delar än tre, för att få flytet att hållas uppe, men jag förstår varför Wistrand vill ha med allting. Dock är texten ganska liten, vilket säkert kan skrämma bort en del läsare. Själv blev jag lite förskräckt i början men när man väl kommer in i det fungerar det bra. Jag har böcker i bokhyllan som har betydligt mindre textstorlek.

Det är ett stort persongalleri, kanske lite väl stort, men det är många som hamnar i periferin och som bara fladdrar förbi. De personer som är till betydelse för berättelsen är lätta att hålla reda på.

Jag ska vara helt ärlig och säga att det tog stora delar av boken för mig att fatta tycke för huvudpersonen, Izaelda. Från början tyckte jag bara att hon var en förbannat otrevlig gnällspik. Men hon växte på mig. Antagligen har det med hennes resa att göra genom berättelsen. Stark var hon jämt, men i takt med att min förståelse för henne ökade, ökade också mitt tycke för henne.

De sista 150 sidorna fullkomligt slukade jag, oerhört spännande och jag vill verkligen veta hur serien fortsätter. Trots cliffhangerslutet känns det som om boken har haft ett naturligt slut – och det är viktigt. En bok som inte känns avslutad blir inte alls lika bra utan mer som en marknadsföringsstrategi – i Drakviskaren känns de allra sista meningarna bara som en naturlig fortsättning som väntar framöver. Jag väntar med spänning.

Betyg

Jag är en fantastikläsare. Men har upptäckt att jag lätt tröttnar på klassisk fantasy. Kanske för att det lätt blir för lika och den typiska fantasyberättelsen lockar mig inte längre. Men så läser jag den här och dras med och tröttnar inte en sekund. Storyn är oväntad och Lovisa skriver med ett sånt fantastiskt driv i texten att det inte finns utrymme att tappa intresset. Motstridiga känslor och sexuell spänning är ju sånt som gör en berättelse spännande och dessa förmedlas väldigt bra. Fantasy med mycket fokus på relationer och personlig utveckling . Precis som jag vill ha det.
Rekommenderas varmt

Betyg

Spännande, fängslande och skickligt skriven!

Betyg

Episk och storslagen svensk fantasy som även har en oerhörd känsla för detaljer. Världsbygget är unikt, skulle jag vilja påstå, med klara referenser till "Sagan om ringen" och "Game of Thrones". Det som kanske ändå fängslar än mer, är på det sätt författaren lyckas skildra karaktärsutvecklingen hos både protagonisten och antagonisten, samt inte minst hos några av birollsfigurerna.
En ytterligare styrka, menar jag, är själva dramaturgin: läsaren kastas direkt in i handlingen, för att sedan få följa en story som verkligen håller. Kriser, plot twists och upplösningar följer i ett sammanhållet tempo, som håller läsaren på helspänn från första till den sista av den mäktiga bokens 599 sidor. Förtvivlad kärlek och cyniskt maktspel beledsagar oss genom varje kapitel.
Och skrev jag det? Romanen innehåller talande drakar! Och om man är drakviskare kan man till och med bli ett med dem.
Köp den, läs den och sukta efter del 2 och 3!