Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse

Betyg

Det är lätt hänt att diskussioner och debatter kring ämnen som detta blir onyanserade från flera håll. Läkemedelsindustrin och psykiatriker rekommenderar psykofarmaka i höga doser och olika kombinationer för alla möjliga tillstånd, samtidigt som motståndarsidan menar att läkemedel är i princip bara dåligt och dödligt. Verkligheten är förmodligen mer komplicerad än så, det brukar den vara.

Utifrån min högskoleexamen inom det psykiatriska området, mina nuvarande studier i psykologi samt mina egna erfarenheter som patient inom psykiatrin (bipolär typ 1) och observationer av medpatienter inom både sluten- och öppenvård så håller jag med författaren om att det sker en omfattande övermedicinering och felmedicinering. Ångest/depression borde inte behandlas med antipsykotika såsom är mycket vanligt idag och ingen patient behöver 3-4 antidepressiva preparat samtidigt plus två stämningsstabiliserare och två antipsykotika, två sömnmedel, två ångestdämpande etc. Denna kombination har jag själv haft. När det kommer ett nytt preparat har jag märkt att plötsligt står halva avdelningen på den medicinen, även om den inte har rätt indikation för deras tillstånd. Jag drar slutsatsen att läkemedelsföretaget har berättat för psykiatrikern om detta fantastiska nya preparat som hjälper mot allt, och då ger psykiatrikern det till alla utifrån detta. Det är ett stort problem, med tanke på att dessa mediciner ger stora biverkningar och interagerar med varandra. Och vem blir hjälpt av det egentligen? Diagnoser ges även lättvindigt, jag har sett medpatienter som fått en borderlinediagnos på ett enda öppenvårdsmöte. En psykiatriker ville ge mig diagnosen ADHD trots att jag aldrig hade problem som barn. Det är inte realistiskt. Där håller jag med Gøtzsche.

Dock ser jag några problem med denna bok.

Vissa stycken presenteras med påståenden som om de vore fakta, men saknar referens på slutet. Uppenbarligen författarens egna åsikter, vilket är helt okej och naturligt. När jag kollar upp de många referenserna som finns så märker jag dock att vissa stycken refererar till en hel bok vilket är lite ohederligt enligt mig eftersom det gör det svårare för mig att kolla upp denna referens. Att tvingas läsa en hel bok för att kolla upp ett enda stycke är inte försvarbart enligt mig, dessutom hade jag varit tvungen att läsa många böcker för att kolla upp fakta. Det kan väl ändå inte vara bra när författaren vill bevisa något för sina läsare?

Ibland görs påståenden som om "såhär är det" (ex att ADHD inte har en biologisk grund i form av förändringar i hjärnan, kapitel 5) men författaren refererar endast till ett annat kapitel i sin egen bok (kapitel 11) och när jag söker igenom det hittar jag angående detta påstående bara referenser till en bok och en artikel (som inte ens är en egen neurovetenskaplig studie), vilket är otillräckligt för ett såpass svepande uttalande. Detta vet alla som håller på med forskning, förmodligen inklusive författaren.

Ibland säger Gøtzsche även emot sig själv. Han menar i kapitel 3 (om depression) att ett stort problem i studier av antidepressiva är att det läggs för lite vikt på patienternas subjektiva upplevelse och för mycket på läkarnas objektiva skattningsskalor. Samtidigt som han i kapitel 4 om ångest menar att sömnkvalitet är svårt att göra studier om eftersom det är så subjektivt. För mig verkar det som att han vänder på argumentationen när det passar hans åsikter bättre.

Min poäng är inte att påstå att Gøtzsche har helt fel, för det har han inte. Och vi behöver en diskussion om allt det som inte fungerar inom dagens psykiatri. Problemet är hur man argumenterar. För att debatten ska bli givande och nyanserad (världen är inte svartvit) så behöver man vara hederlig, referera på ett lämpligt sätt, undvika generaliserande påståenden och visa ett verkligt intresse av att förbättra och förändra, inte bara gå i polemik och inte bara lyfta fram aspekter som man själv håller med. Tyvärr tycker jag inte att Gøtzsche gör detta vilket är synd för debatten behövs. Jag skulle absolut rekommendera denna bok för den är intressant och väcker viktiga frågor. Men jag rekommenderar alla läsare att ta Gøtzsches påståenden med en nypa salt och alltid kolla upp referenserna i slutet av boken.

Till sist vill jag säga på ett personligt plan att när jag insjuknade var jag omedicinerad och fick stora problem i mitt liv. När jag sedan upplevde felmedicinering/övermedicinering fick jag andra problem, men när jag fick rätt medicin för min bipolära sjukdom så kom jag tillbaka till livet. Jag gick från att svänga mellan depression, mani, hypomani, psykos och ångest, inläggningar inom psykiatrin och ett svårt självskadebeteende till att bli balanserad, lugnare, påbörja en ny universitetsutbildning, umgås med mina vänner, bli ordförande i en förening, gå på fester och sportmatcher och faktiskt må bra, vilket jag inte gjort på flera år. Så mediciner är inte bara dåligt, och jag skulle säga att det är ett farligt påstående att säga så.

Som vanligt är nyansering och sakliga bedömningar det absolut bästa om man vill föra en konstruktiv diskussion och förbättra för alla psykiatriska patienter som idag lider av felmedicinering, övermedicinering, svåra sjukdomssymtom och tvångsinläggningar. Jag tror helt enkelt inte att Gøtzsches bok bidrar till detta på ett konstruktivt sätt.