Ddlig psykiatri och organiserad frnekelse

Gtzsche, Peter C

| 2016

Flag from sv

3


Psykofarmaka gr mycket mera skada n nytta. Psykofarmaka ddar rligen en halv miljon mnniskor ver 65 r i USA och Europa. Psykofarmaka r (i dessa lnder) den tredje vanligaste ddsorsaken efter hjrtsjukdomar och cancer.Bruket av psykofarmaka br minska med 98 procent.Det r ngra av de drastiska slutsatser som den danske lkaren och professorn Peter C. Gtzsche kommit fram till, efter att i detalj ha granskat vad den samlade forskningen faktiskt sger om vilka effekter psykofarmaka har fr diagnoser som depression, ngest, adhd, schizofreni, bipolr strning och demens. I Ddlig psykiatri och organiserad frnekelse avsljar frfattaren de mnga myter som ledande psykiatriker har skapat och underhllit i flera decennier fr att dlja att den biologiska psykiatrin - som ordinerar medicinering mot snart sagt varje psykiskt besvr - generellt sett r ett stort misslyckande.I srskilda...

Visa mer

Skapa konto fr att stta betyg och recensera bcker

Recensioner

astro cyt

2016-12-20

Betyg

Det r ltt hnt att diskussioner och debatter kring mnen som detta blir onyanserade frn flera hll. Lkemedelsindustrin och psykiatriker rekommenderar psykofarmaka i hga doser och olika kombinationer fr alla mjliga tillstnd, samtidigt som motstndarsidan menar att lkemedel r i princip bara dligt och ddligt. Verkligheten r frmodligen mer komplicerad n s, det brukar den vara.

Utifrn min hgskoleexamen inom det psykiatriska omrdet, mina nuvarande studier i psykologi samt mina egna erfarenheter som patient inom psykiatrin (bipolr typ 1) och observationer av medpatienter inom bde sluten- och ppenvrd s hller jag med frfattaren om att det sker en omfattande vermedicinering och felmedicinering. ngest/depression borde inte behandlas med antipsykotika ssom r mycket vanligt idag och ingen patient behver 3-4 antidepressiva preparat samtidigt plus tv stmningsstabiliserare och tv antipsykotika, tv smnmedel, tv ngestdmpande etc. Denna kombination har jag sjlv haft. Nr det kommer ett nytt preparat har jag mrkt att pltsligt str halva avdelningen p den medicinen, ven om den inte har rtt indikation fr deras tillstnd. Jag drar slutsatsen att lkemedelsfretaget har berttat fr psykiatrikern om detta fantastiska nya preparat som hjlper mot allt, och d ger psykiatrikern det till alla utifrn detta. Det r ett stort problem, med tanke p att dessa mediciner ger stora biverkningar och interagerar med varandra. Och vem blir hjlpt av det egentligen? Diagnoser ges ven lttvindigt, jag har sett medpatienter som ftt en borderlinediagnos p ett enda ppenvrdsmte. En psykiatriker ville ge mig diagnosen ADHD trots att jag aldrig hade problem som barn. Det r inte realistiskt. Dr hller jag med Gtzsche.

Dock ser jag ngra problem med denna bok.

Vissa stycken presenteras med pstenden som om de vore fakta, men saknar referens p slutet. Uppenbarligen frfattarens egna sikter, vilket r helt okej och naturligt. Nr jag kollar upp de mnga referenserna som finns s mrker jag dock att vissa stycken refererar till en hel bok vilket r lite ohederligt enligt mig eftersom det gr det svrare fr mig att kolla upp denna referens. Att tvingas lsa en hel bok fr att kolla upp ett enda stycke r inte frsvarbart enligt mig, dessutom hade jag varit tvungen att lsa mnga bcker fr att kolla upp fakta. Det kan vl nd inte vara bra nr frfattaren vill bevisa ngot fr sina lsare?

Ibland grs pstenden som om "shr r det" (ex att ADHD inte har en biologisk grund i form av frndringar i hjrnan, kapitel 5) men frfattaren refererar endast till ett annat kapitel i sin egen bok (kapitel 11) och nr jag sker igenom det hittar jag angende detta pstende bara referenser till en bok och en artikel (som inte ens r en egen neurovetenskaplig studie), vilket r otillrckligt fr ett spass svepande uttalande. Detta vet alla som hller p med forskning, frmodligen inklusive frfattaren.

Ibland sger Gtzsche ven emot sig sjlv. Han menar i kapitel 3 (om depression) att ett stort problem i studier av antidepressiva r att det lggs fr lite vikt p patienternas subjektiva upplevelse och fr mycket p lkarnas objektiva skattningsskalor. Samtidigt som han i kapitel 4 om ngest menar att smnkvalitet r svrt att gra studier om eftersom det r s subjektivt. Fr mig verkar det som att han vnder p argumentationen nr det passar hans sikter bttre.

Min pong r inte att pst att Gtzsche har helt fel, fr det har han inte. Och vi behver en diskussion om allt det som inte fungerar inom dagens psykiatri. Problemet r hur man argumenterar. Fr att debatten ska bli givande och nyanserad (vrlden r inte svartvit) s behver man vara hederlig, referera p ett lmpligt stt, undvika generaliserande pstenden och visa ett verkligt intresse av att frbttra och frndra, inte bara g i polemik och inte bara lyfta fram aspekter som man sjlv hller med. Tyvrr tycker jag inte att Gtzsche gr detta vilket r synd fr debatten behvs. Jag skulle absolut rekommendera denna bok fr den r intressant och vcker viktiga frgor. Men jag rekommenderar alla lsare att ta Gtzsches pstenden med en nypa salt och alltid kolla upp referenserna i slutet av boken.

Till sist vill jag sga p ett personligt plan att nr jag insjuknade var jag omedicinerad och fick stora problem i mitt liv. Nr jag sedan upplevde felmedicinering/vermedicinering fick jag andra problem, men nr jag fick rtt medicin fr min bipolra sjukdom s kom jag tillbaka till livet. Jag gick frn att svnga mellan depression, mani, hypomani, psykos och ngest, inlggningar inom psykiatrin och ett svrt sjlvskadebeteende till att bli balanserad, lugnare, pbrja en ny universitetsutbildning, umgs med mina vnner, bli ordfrande i en frening, g p fester och sportmatcher och faktiskt m bra, vilket jag inte gjort p flera r. S mediciner r inte bara dligt, och jag skulle sga att det r ett farligt pstende att sga s.

Som vanligt r nyansering och sakliga bedmningar det absolut bsta om man vill fra en konstruktiv diskussion och frbttra fr alla psykiatriska patienter som idag lider av felmedicinering, vermedicinering, svra sjukdomssymtom och tvngsinlggningar. Jag tror helt enkelt inte att Gtzsches bok bidrar till detta p ett konstruktivt stt.