Dödgrävarens dotter

Betyg

oyce Carol Oates är en av mina favorit författare, jag har läst flera av hennes böcker. Det unika med Oates är att ingen bok liknar den andra. Dödgrävarens dotter är ingen lättsam bok, och kan nog av många upplevas som lite seg, dåden har en långsam handling. Samtidigt är det som en fönster lucka där man ser in i berättelsen
Jag kan inte beskriva det bättre än att var en tyst betraktare inne i handlingen, så levande var historien för mig
Betyg 4

Betyg

oyce Carol Oates är en av mina favorit författare, jag har läst flera av hennes böcker. Det unika med Oates är att ingen bok liknar den andra. Dödgrävarens dotter är ingen lättsam bok, och kan nog av många upplevas som lite seg, dåden har en långsam handling. Samtidigt är det som en fönster lucka där man ser in i berättelsen
Jag kan inte beskriva det bättre än att var en tyst betraktare inne i handlingen, så levande var historien för mig
Betyg 4

Betyg

Betyg

En väldigt stark roman om en kvinna som gör vad som krävs för att hon och hennes son ska överleva. Den växer ju längre in jag kommer och jag tycker om djupet i hur personerna beskrivs från olika perspektiv. Det är dock väldigt präglat av olycka och ensamhet.

Betyg

.

Betyg

En så otroligt bra bok! Jag verkligen sögs in i den och tänker ofta på den, även nu flera år senare.

Betyg

Lite tråkig för att vara Oates men bra språk som alltid.

Betyg

Boken berörde mig djupt då man visste att den var baserad på verkliga händelser. Jag gillar språket och kunde inte sluta läsa.

Betyg

En intensiv, fascinerande och fysiskt påtaglig berättelse om Rebecka, som föds i New Yorks hamn och som växer upp i en fattig tysk invandrarfamilj. Familjen slås sönder p g a en till synes oundviklig tragedi. Rebecka fortsätter in i mörkret då hon går in i ett destruktivt förhållande med en misshandlande man. Hon lyckas till slut att fly tillsammans med sin son, men tvingas ta en ny identitet och försöka radera sitt förflutna. De för ett rotlös liv då de inte kan stanna någon längre tid på var plats. En historia som är djupt engagerande och det var svårt att lägga boken ifrån sig. En bok som känns i magen - både på gott och ont. Läs den!

Betyg

Lite för lång och lite för mycket vardag för min smak men välskriven.

Betyg

En hel sommar läste jag den - även om det bara tog ett par dagar att läsa sidorna i boken.

UNDERBAR!

Betyg

Hade hört mycket om boken och hade kanske lite för höga förväntningar. Tyckte den var trälig i början men sedan blev den bättre och bättre.
En klart läsvärd bok.

Betyg

I baksidestexten på Dödgrävarens dotter läser jag att Joyce Carol Oates tillägnar romanen till sin farmor och att berättelsen delvis bygger på farmoderns levnadsöde. Det är en storlagen historia, full av övergrepp, utsatthet och lögner, och den har tagit mig åtskilliga månader att läsa. Efter delen som beskriver Rebeccas dysfunktionella familj med två stukade och förkrymta föräldrar var jag tvungen att ta en paus. Som genom ett under överlevde flickan den blodiga tragedin som slog sönder familjen och jag var tvungen att vila. Sen var det dags för en ny paus när Rebecca äntligen lyckats rädda sig själv och sin lille son från den våldsamma, svartsjuka och kriminella man hon valt till sin livskamrat. Blåslagna och blodiga flydde mor och son genom natten och ut på en resa som skulle vara länge innan de till slut hittade någon slags trygghet.

Resten av sitt liv ägnade Rebecca åt att ge sin son något bättre. En framtid. Ett liv. Ett bra liv, i trygghet. När jag lämnar Rebecca och vänder sista bladet är hon någonstans i 60-årsåldern och svårt sjuk. I breven hon skriver lyser ensamheten genom varje ord men hon tröstar sig med sonens framgångar och hans familj. Hon skriver att hon är nöjd och tacksam över sitt liv. Jag tror henne inte en sekund.

Man kan se eller blunda

Den som får som sin uppgift att bryta osunda familjemönster har ett stort och tungt ansvar som ofta tar en stor del av livet i anspråk. Naturligtvis vill alla föräldrar det bästa för sina barn. Men den som behandlats illa under en stor del av sin barndom har egentligen bara två vägar att välja på om de själva får barn: blunda eller se.

Den som väljer att blunda för sin familjs övergrepp får ägna en stor del av sin kraft åt att hålla sina ögon stängda. Risken är därför stor att de behandlar sina egna barn på ungefär samma sätt om de själva blev behandlade och på det viset ärvs övergrepp och kränkningar vidare från generation till generation.

Den som tvärtom väljer att se tar på sig en gigantisk uppgift. Det handlar om att minnas och se, känna efter och sörja, för att sedan försöka behandla sina egna barn precis tvärtom mot hur man själv blev behandlad. Det är en livsuppgift som kräver en ständig vaksamhet eftersom man aldrig kan göra någonting på rutin. Allt måste skärskådas, vändas på och bedömas. Man har inget facit, inget mönster, ingen att fråga.

Vad är ett bortkastat liv?

Jag funderade länge på varför jag blev så arg av Oates roman. Troligen beror det på känslan av att Rebeccas liv är bortkastat. Men det beror förstås på hur man ser på det. Om man anser att ett självuppoffrande liv är eftersträvansvärt så lyckades Rebecca med bravur. Hon offrade sig för att sonen skulle få ett bättre liv och när hon äntligen hade fört honom i hamn så blev hon svårt sjuk.

Det är naturligvis fantastiskt att onda mönster går att bryta. Att nedåtgående spiraler går att stoppa och att barn går att rädda till ett bättre liv. Men de föräldrar som gör arbetet satsar sina liv. Och det är inget man kan välja och välja bort. Den som en gång har sett kan inte blunda igen. Och den energi som kanske skulle gå till att odla egna talanger, förvalta sitt pund, njuta av livet och älska, går istället åt till att laga något som man inte själv har haft sönder. Utan plattform får det misshandlade barnet växa upp och skapa en värld och en tillit till sina barn med hjälp av ingenting annat än sin egen starka vilja. Det är fruktansvärt tungt.

Jag kommer att bära Rebecca med mig men jag hade önskat henne en annan ålderdom. Någon typ av återbetalning för hennes slit, för allt hon avstod och för allt hon aldrig vågade unna sig. Men både jag och Joyce Carol Oates vet ju att det inte finns någon rättvisa i det här livet.

Betyg

Aningen seg. men annars bra

Betyg

Det är svårt att sätta begyg på den här boken. Vissa stycken, ibland en hel sida är fulländade - mer än en femma.
De första 100 sidorna tyckte jag dessutom var en raksträcka, men sen...., så detaljrikt och ändå tycker jag mig ändå aldrig riktig lära känna huvudpersonen.
Ett plus för slutet.

Betyg

Svår! Men jag är glad att jag läste klart den. Den tog sig efter 290 sidor.

Betyg

Den var både bra och dålig... Vissa kapitel var mycket text så den blev tråkig.. Men samtidigt ville jag veta hur allt slutade.

Betyg

Seg start, kom i kapp i slutet men levde inte upp till förväntningarna.

Betyg

Seg start, men hämtade upp med råge. 300 sidor in gick det inte längre att lägga boken ifrån sig.

Betyg

mja... skummade mpnga partier och tycker att den är aningens luddig i många situationer. Lite ryckig men samtidigt bra personporträtt och en viss spänning. Kanske ger den en chans till om något år eller så.

Betyg

Episk och sentimental, precis min stil.

Betyg

Ytterligare en av Oates fantastiskt skrivna böcker. Skarp, kvick och ilsken, riktigt rasande. Hon utmärker sig främst i relationsskildringarna. Mycket läsvärd.

Betyg

Förts boken någonsin jag vill läsa igen, direkt när jag slagit igen den. Vill se om jag finner fler paraleller, fler vinklar och fler upplysningar. Det är en krävande bok, hade fått rådet att läsa den när jag mår bra, det var ett klokt råd. En oerhört bra bok men med så mycket targik att det gör fysiskt ont.

Betyg

Suverän, "som vanligt".

Betyg

En fantastisk läsupplevelse. Vilken rik, vindlande berättelse, vilka livsöden hon mejslar ut och gör trovärdiga.

Betyg

I början var boken lite seg, men efterhand drogs jag in i den och blev verkligen engagerad i huvudpersonens öde. Oates skriver SÅÅ bra! Jag måste läsa fler böcker av henne.

Betyg

Riktigt bra romaner utgör sin egen värld, en värld Du går in i och förtrollas av. Det är inte sista gången som jag öppnar dörren till den här berättelsen. Författarinnan är ?klok som en bok? och en fantastisk berättare. Läs och njut!

Boken är tillägnad Oates farmor men är en helt påhittad berättelse. Huvudpersonen är jämnårig med Oates inte med hennes farmor.

Betyg

Ett mästerverk från början till slut. Allra bäst är bokens slut som knappast kan lämna någon oberörd.

Betyg

Ljuvlig historia, som vanligt från Oates. Hade vunnit på att kortas lite, dock.

Betyg

Hade höga förväntningar på boken då jag bara hört lovord innan jag började men nej jag måste säga att jag inte tyckte om den, framför allt de första två delarna av boken. Sen blir jag arg av slutet...

Betyg

Ja, så har jag åter läst en av Oates berättelser om en knepig kvinna och onda män! Jag hyser någon slags hatkärlek till hennes böcker som, de jag har läst, alla har samma röda tråd, börjar bli förutsägbara, men ändå håller en fast. Återigen lyckas hon liksom snuva mig på slutet, det blir inget slut, boken slutar strax innan. Puh, nu måste jag ta en vilobok och rensa ut Oates ur kroppen!

Betyg

Kom på mig själv med att tänka på annat, när jag läste Dödgrävarens dotter och DET är inte ett gott betyg. Blev extra besviken då den höjts så till skyarna.
Historien om Rebecka Schwart, vars familj flytt från Tyskland 1936, är dramatisk och gripande. Historien hade ändå mått bra av att kortas ned, mycket.
Har även läst (bland andra) Blonde och Foxfire av Oates, de böckerna är betydligt bättre.

Betyg

Nja, jag vart lite besviken. Det fanns så mycket gott, som slarvades bort på nåt vis. Jag fick flera uppslag till varför jag inte gillar vissa berättartekniska finesser, och gillade aldrig riktigt karaktärerna från andra delen av boken och framåt. Det vart ... stumt. Hon borde kunna bättre än såhär.

Betyg

Helt otroligt, vilken bok!

Betyg

Det är första boken jag läser av Oates och jag gissar att språket är hennes speciella och inget unikt för just den här berättelsen...men för mig så försvinner den tragiska historien som egentligen är väldigt känsosam i en hel massa ord, ord, ord. Det är som en väv, ett virkat täcke som visserligen är fint men lite rörigt och solblekt.