Nominerad till Augustpriset för Årets Skönlitterära Bok 2022?Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? Några veckor senare ska hon försöka kartlägga händelseförloppet, försöka förstå i vilket ögonblick kompassen förlorar norrläget.?En kvinna anländer till Florens där allt tycks henne främmande och överväldigande. Tegeltaken, kyrktornen, alla älskande par. Mannen hon har träffat. Hon tänker att hon själv kommer från en mycket karg trakt, har mycket att lära, och att han kan vara den som tinar den bottenfrusna jorden inom henne.Det här är berättelsen om de två, om deras kroppar och sinnen. Om hennes grepp om honom, och hans allt hårdare grepp om henne. Djävulsgreppet.?? så snillrik, så rolig, så oförutsägbar. Så tät och atmosfärisk ??Rebecka Kärde, Dagens Nyheter?? årets kanske bästa svenska roman.?Mikaela Blomqvist, Göteborgs-Posten?Rakt igenom...
Visa mer
Recensioner
2023-01-10
Betyg 
Djävulsgreppet beskriver en passionerad och samtidigt mycket destruktiv relation. Den lyckliga förälskelsen följs snart av en rubbad maktbalans, som kvinnan försöker hantera på flera sätt men sällan med framgång.
2022-10-31
Betyg 
En historia om makt och våld, ibland förklädd till kärlek. Börjar bra men lite för skruvat stundtals tycker jag.
2022-09-22
Betyg
Fartfyllt- minsann! Lite segt emellanåt men språket och karaktärerna knivskarpt tecknade. Och humor även i denna bok. Och överdrifter- kan tyckas, men i verkligheten kan det vara värre.
2022-08-22
Betyg
Nu är det ett par veckor sedan jag blev klar med Lina Wolffs Djävulgreppet. Det är till skillnad från Linas tidigare böcker en rak och enkel historia. Riktigt gastkramande och otäck, och samtidigt rolig och livsbejakande. En märklig kombination. För mig kulminerar spänningen ungefär mitt i boken. Höjdpunkten kommer alltså egentligen för tidigt, även om fortsättningen och slutet också är bra och det finns en djävulsk upptrappning i slutet.
Jag väntade mig inte att boken skulle leva vidare så starkt inom mig, men det har den gjort. Tills jag i morse insåg att den för mig är en perfekt illustration till följande mening ur Dykungens dotter av Birgitta Trotzig:
"Ty könet är barnet i människans liv: ätande, rasande, formande."
Huvudpersonen är för mig ett omnipotent, aningslös, oskuldsfullt, kavat och okuvligt barn. Ännu oknäckt av Djävulsgreppet, som det hamnat i. Det är detta som gör läsningen så njutbar, trots allt ohyggligt som händer.
