"Vi är inte galna. Vi är bara fortfarande arga." Lisa Taddeo romandebuterar efter den internationella succén Tre kvinnor med en intensiv och mörk skildring av kvinnlig vrede, om en kvinna som vägrar att finna sig i den roll som ett mansdominerat samhälle har tilldelat henne. Joan har blivit misshandlad av livet och av män, och nu tänker hon betala tillbaka. Hon lämnar sitt hem i New York på jakt efter Alice, den enda person som kan hjälpa henne att få ordning på sitt förflutna, och bosätter sig bland coyotes och hippies i en canyon utanför Los Angeles. Hennes sökande varvas med återblickar ur hennes liv: en privilegierad men dysfunktionell tillvaro i New York och den traumatiska händelse i hennes barndom som har plågat henne varje ögonblick sedan dess. Det står snart klart att Joan har en plan. Det finns något hon måste göra, en hämnd som måste utkrävas. Det är dags för villebrådet...
Visa mer
Recensioner
2024-10-07
Betyg 
Väldigt väldigt bra. Sara Stridsberg och Jennifer Clement-likt, vilket ju är en stor komplimang.
2022-12-28
Betyg 
Jag förstår att detta är En Bra Bok skriven av en intelligent författare, som säger viktiga saker, men för mig känns den mest tjatig, i alla fall mot slutet.
2021-11-10
Betyg
Djuret av Lisa Taddeo är en känslomässig läsupplevelse utöver det vanliga. De mentala käftsmällarna gör så ont att jag inte kan sluta läsa. Det är en sån där bok som stannar kvar i tankarna långt efter att jag läst de sista sidorna.
Historien berättas av Joan, som på varje sida är fokus och huvudperson. Droppen som får bägaren att rinna över för henne är när en man begår självmord mitt framför henne.
Joan bestämmer sig för att söka upp den enda människan hon har kvar, Alice i Los Angeles. Det är en kvinna hon aldrig har träffat och som inte känner till hennes existens. Alltså packar hon in hela sitt liv i sin bil och ger sig iväg. Hon hamnar i en del av Kalifornien som ser ut som att man kokar meth där.
Om Joan försöker komma bort från en värld där männen anser sig ha rätt till mycket mer än de borde så har hon misslyckats.
Berättelsen är halsbrytande direkt i både ord och handling. Joan är oerhört cynisk och bitande ironisk när hon berättar om sina dåliga sidor och om sin naivitet. Om kärleken som är till förväxling lik hatet, sorgen som ligger så nära glädjen. Om vad känslor och sårbarhet kan driva en människa till att göra. Hur självdestruktiv man kan bli.
Hon registrerar omvärldens reaktioner, handlingar och åsikter, bedömer och dömer dem. Men den hon dömer hårdast är alltid sig själv.
Joan är totalt desillusionerad inför livet. Hon spelar spelet fast hon vet att det är helt på andras, oftast männens, villkor.
I antydningar och bisatser får man glimtar av Joans historia som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Där finns sorger så stora att hon vill hämnas på hela världen. Där finns svaren på frågorna som väcks under berättelsens gång och som är så mycket svårare och svartare än jag hade kunnat föreställa mig.
Berättelsen om Joans liv slingrar sig fram. Även om stigen hon följer är gropig och stenig är hon obönhörligen på väg. Framåt, mot upplösningen. Befrielsen eller undergången.
