Dharmadårarna

Kerouac, Jack

| 2009

Flag from sv

251


Jack Kerouacs roman Dharmadårarna i nyöversättning av Mats Zetterberg och med efterord av Tomas Polvall. En av hans mest uppsluppna och lättillgängliga böcker. Han tjuvåker med godståg till San Francisco och söker upp gamla vänner att festa loss med på barer och stränder, diverse författare och musiker och bekymmerslösa flickor i en enda röra. Han drar ut i naturen med poeten och vildmarksfantasten Gary Snyder (i boken kallad Japhy Ryder) som inviger honom i hisnande zenbuddhistiska visdomar om vår gåtfulla tillvaro. De klättrar i berg och sover under bar himmel intill porlande bergsbäckar.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Jack Haking

2020-02-19

Betyg

Läsvärd

Danje Förlag

2017-01-10

Betyg

On the road är vida känd, men den här har man ändå inte hört talas om. Knepigt. För jag upptäckte den av en slump på biblioteket och glad är jag för det. Tycker till och med den är bättre än On the road.

John Espling

2015-03-20

Betyg

Vansinnigt vacker och tankeväckande bok som tyvärr faller på en värdelös kvinnosyn.

Henrik Andersson

2010-08-25

Betyg

Visst är den bra, inte lika bra som På Drift men varför jämföra med en sådan klassiker. Det roliga var att jag började drömma och tänka på min ungdom då jag var relativt Kerouac inspirerad, sedan är det ju ganska fräckt att han skrev denna bok på 10 dagar. Intensivt

Karin Waller

2009-04-13

Betyg

De filosofiska luffarna/buddhisterna Ray Smith och Japhy Ryder vandrar i skog och berg i Kalifornien och Washington State (och Kina och Japan), mediterar över varandet och dricker sig fulla och glada i San Francisco och diskuterar varandet med andra fulla, fria filosofer.

Jag avskyr egentligen romaner som är skrivna på premissen ”Jag har listat ut hur Livet Ska Levas och nu ska jag välsigna er med detta Mitt Budskap som ska Göra Er Fria”. Denhär skulle kunna hamna i den genren, men den räddar sig.
Bland annat genom att den är ganska stenad, inte direkt manifestisk. Också genom att huvudpersonen har svårt att leva som han lär och inte hymlar med det. (Eftersom allt är Tomhet och Vakenhet, eftersom Allt Är Ett, så kan man lika gärna åka till Mexico och festa.) Eller rättare sagt, det han lär (en hemkokt blandning av buddhism och katolicism, be kind and pray for the light) är så fritt och tillåtande att allting passar in i det. Lätt att följa.

Boken var antagligen mer drabbande när den kom; nu är beatniks, hippies och bohemer historia och brandtalen mot squaresen och konsumtions- och borgarsamhället har vi hört en miljon gånger.

Men det är en poetisk, föredömligt naturromantisk, vild, emellanåt urspårad historia, alltsomoftast ointressant för den som inte är lagd åt buddhism, spretig men renhjärtat ärlig. 2007 kanske J.K. skulle ha skrivit en lika osammanhängande blogg om den fiktive Ray Smith istället och resultatet kanske skulle ha blivit likartat. Men The Dharma bums är utgiven ’59, utspelar sig ’55-’56 och det är trots allt oskiljbart från boken. Det var en annan värld. Vem hoppar på ett godståg nu?
”though the flesh be bugged, the circumstances of existance are pretty glorious.”

Förslag på musik: buddhistisk tempelmusik, 60-tals-Zappa, 60-tals-Dylan (akustisk)